Hur mycket upprepar jag mig?

I skrivande stund har jag gjort 664 inlägg på denna blogg. Jag minns inte alltid vad jag skrivit tidigare och undrar ofta hur mycket jag egentligen upprepar mig. Förmodligen ganska ofta. Ibland har jag så mycket jag vill skriva om, så mycket jag vill berätta. Andra gånger tar orden slut. Det har varit perioder när jag bara har publicerat en bild, helt utan text. Andra gånger har jag blottat mig totalt. Alla mina tankar och känslor. Ibland har jag nästan hänsynslöst noggrant och ingående beskrivit material och pigment, papperstyper och penslar. Allt efter behov och allt efter vem jag är där och då.  

Denna teckning är utförd i blyerts på akvarellpapper (HP, syrefritt och åldersbeständigt) som är 56x76 cm.

Som jag älskat min blogg!

2013 gjorde jag mitt första blogginlägg. Det var en annan blogg (men på samma bloggportal). Den bloggen handlade endast om att prova och jämföra olika konstmaterial. Varje blogginlägg tog dagar att göra. Jag testade minutiöst varje produkt. Två år senare började jag blogga om mina bilder. Det var mer lättsamt att blogga så. Jag gjorde helt enkelt ett inlägg när jag slutfört en målning eller en teckning. Ibland skrev jag lite, ibland inte alls. Med tiden utvecklades bloggen och blev allt mer personlig. Den har varit som min bästa vän, min förtrogna. Jag som en gång såg mig själv som en ytterst privat person med stor integritet kom att bli någon som öppet berättade om mina tankar, mina känslor och mitt liv.  

Men i två års tid har blogger strulat, och det verkar inte bli bättre. Jag kommer att fortsätta skriva här ett tag till men har nu även en annan blogg på Wordpress. https://hedenvindsbilder.com

och t ex kan jag inte länka (vilket är en av många problem med blogger)

Jag ser många fördelar med att använda wordpress, och jag är inte särskilt nostalgisk av mig så jag kommer att trivas där, men just nu känns det som att förlora en gammal vän.

Dagen efter konsttriangeln

Idag vaknade jag upp för första gången på länge i min säng. Jag har varit i Trosa, på Bomans hotell, och ställt ut på årets konsttriangel. Det var långa och intensiva dagar.  

Nu sitter jag med mitt morgonkaffe och planerar hur jag ska gå till väga med mitt första uppdrag.

Några bilder från årets konsttriangel. Den förändrades från dag till dag eftersom jag lät mina kunder ta med sig sina tavlor omgående.

Sista dagen kom min fd svärmor och mitt ex ex dotter Olivia och hängde med mig och Calle (som jag ställde ut med).

Överarbeta

Det klassiska konstnärsbegreppet ”att låta bli att överarbeta” är egentligen inte relevant i mina ögon. Många gånger känner jag tvärtom att om jag tvingar mig att lägga mer tid kommer resultatet att bli bättre. Men beträffande mina yupo målningar är begreppet mer än relevant. Av huvudsakligen två skäl. Dels för att inte vara för tydlig i motivet eftersom det är själva idéen; man ska tvingas titta en stund efter motivet. Och dels för att inte överarbeta själv färgen som kan förlora sina naturliga mönster och former.

Några reflektioner

Jag och Calle Isoz står som vanligt nere i hamnmagasinet under konsttriangeln. Vi är inne på dag fyra, och har fyra dagar kvar.  

Många påpekar att jag har bytt stil ett antal gånger under årens lopp. Och det har jag gjort, men samtidigt finns det många gemensamma nämnare. Det mest påtagliga är hur mina bilder nästan alltid föreställer människor. Redan som barn tecknade jag helst människor, och gärna i rörelse. Jag minns särskilt ballerinor och svärdsfäktare. Förutom att jag tycker att det är vackert så lockar även utmaningen. Kroppar i rörelse är svårt, särskilt när det är mer än en involverad.  

En annan sak jag tror är typiskt för mig är att jag är mer tecknare än målare. Och då menar jag att även när jag målar finns det spår av tecknandet, tror jag. Formen är mer central än färgen för min del.  

Sen finns det andra återkommande element. Vissa teman återkommer med jämna mellanrum. Mitt behov av att uttrycka erotik har alltid funnits. Monster och skräckromantik har också varit ett återkommande ämne.

Dessa två bilder gjorde jag för många år sedan

Och i år har jag gjort dessa bilder...lite olika och ändå lika?

Konsttriangeln på Bomans och min lycka

Imorgon öppnar konsttriangeln i Trosa. Jag ställer ut i hamnmagasinet på Bomans hotell, så som jag alltid gör. Min Amanda (som är som en dotter för mig) och jag planerade och hängde tavlor hela gårdagen. Vi avslutade hemma hos Amanda. Jag var klädd i långa strumpor, trosor och en tjock tröja eftersom jag hade fått fläckar på mina byxor. Medan de tvättades vispade jag en pannkakssmet, Amanda skar upp frukt och hennes sambo (men inte hennes pojkvän) bjöd på prosecco. Lite senare kom också vår vän Gabriella, som förövrigt stekte pannkakorna. Våra samtal växlade mellan vårt favoritämne: kärlek och sex men också idéer för kommande målningar. Det är makalöst vilket liv jag lever. Jag sitter där med tre nära vänner som alla är fulla av idéer och engagemang. Och alla ställer upp som modeller utan en tvekan. De har fått utstå en hel del för min skull. De har frusit, de har krupit, de har klätt av sig och klätt ut sig. Allt för att jag ska kunna måla av dem.

The Old Soul and the Young

Jag har ställt ut på konsttriangeln sedan starten. Det är något jag behöver göra för att få mat på bordet. Men ångesten inför en utställning, och osäkerheten i vardagen, får mig ibland att överväger att ge upp. Det vore lättare. Av tusen skäl lättare. Men om jag slutade måla och teckna, då skulle jag bara existera i världen. Inte leva i den. Så jag örfilar mig själv lite, och fortsätter.  

När jag gör teckningar i den här stilen så planerar jag aldrig bilden i förväg. Jag börjar och låter varje del i bilden växa fram vart eftersom. Det är som att jag själv fångas in i en fantasi som jag inte styr över.

Bilden är utförd i laverbar blyerts på akvarellpapper. Den är 56x76 cm stor.

Shibari/Kinbaku

Jag har några vänner som ägnar sig åt shibari. För dem är inte shibari nödvändigtvis kopplat till sex. Det är oftast mer mentalt. Det kan vara en form av meditation, en stillhet. Ibland och för vissa är det också kopplat till smärta. Ett sätt att testa och tänja sina gränser, ett sätt att utmana sin kropp. Att bevittna Shibari är som att bevittna dans. Det är så vackert på så många plan.  

Mitt estetiska sinne älskar rörliga kroppar. Det har jag alltid gjort. Att bevittna shibari där den som blir knuten hänger från taket är magiskt vackert, för kroppen har så mycket ”utrymme” att visa sin rörlighet. För Shibari är förstås extremt stilla (man är ju fastbunden och allt :-) men samtidigt utforskar ofta riggern hur rörlig kroppen är. Det finns också något otroligt vackert i den connection som jag ofta ser mellan dem som utför shibari.  

I den här bilden testade jag att leka lite kring ämnet. För det finns något så fantasieggande med Shibari, vilket jag försökte tidigare och fortsätter att försöka fånga. Vet inte om jag lyckats riktigt ännu dock. Men så känner jag alltid.  

Shibari är otroligt estetiskt men det passar inte min personlighet. Det passar inte min sexualitet. Jag vill själv inte delta, och jag blir inte sexuellt upphetsad av att bevittna Shibari heller. Min kinks är inte din kinks men din kinks är ok. Om jag skulle försöka formulera varför Shibari inte är för mig, tror jag att ordet stillhet är centralt. De män som gjort djupast intryck på mig, som tagit plats i mitt hjärta, de har varit passionerade. Och för mig är nog passion lite av motsatsen till stillhet. Det är nog bara så djupt kopplat till min sexualitet. Jag har heller inget stort intresse för meditation. Jag har respekt för det men upplever att jag får liknande upplevelser av att måla och teckna. Och faktiskt kanske lite när jag tränar också. Men mitt konstnärs-jag älskar shibari för att de möjligheter jag ser i den bilden, av att trotsa gravitationen, att utmana sinnena: trots eventuell smärta, trots att vara fastlåst hitta lugnet. Stillheten.

och btw, teckningen är 56x76 cm stor, utförd i blyerts. Under arbetets gång frågade jag mig "varför gör jag så här mot mig själv" säkert tusen gånger. Räkna antalet pärlor!!! Det är min utmaning till dig!

Konsttriangeln i Trosa 2021

Det är faktiskt sant - det blir av! Den senaste konsttriangel var påsken 2019 och först nu, 2,5 år senare, öppnas dörrarna till Trosa, Vagnhärad och Västerljungs konstnärer. Själv ställer jag ut i hamnmagasinet på Bomans tillsammans med Calle Isoz. Det är mer än två års arbete som kommer att visas upp (jag har inte med allt, det kommer att bli trångt som det är). Det kommer att finnas akvareller, oljemålningar, tuschteckningar och blyertsteckningar. En hel del stora saker och en del små. Varmt välkomna!

Bilden är gjord av Åke Lindström

Min Svarta Vinbok Del II

 

Skissbok dedikerad till italienska viner

 

Svåra vinklar

Ansikten är det absolut svåraste att avbilda. Naturligtvis har alla objekt man avbildar sina utmaningar. En stol som står lite åt sidan, en spegel som ska reflektera något, ett tyg som skrynklar sig… allt har sin utmaning. En kropp i rörelse är inte heller så enkelt. En ny vinkel och kroppen ser helt annorlunda ut. Men ingenting är så svårt som ansikten. Min lärare i konstvetenskap sa en gång att det svåraste var halvprofil. Profil och rakt framifrån är enkelt, men halvprofil kräver så mycket mer, ögonen kommer att vara mycket olika varandra, näsans lutning och munnens ojämnhet ska alla adderas till ett trovärdigt ansikte. Det ligger mycket i det, även om jag tycker att om man eftersträvar likhet med modellen erbjuder alla vinklar en annan typ av svårighet.

Målningen är utförd i olja och är ca 85x130 cm

Blommor där Bjuda till Dans

När jag lär mig något nytt och när jag tränar är jag mycket systematisk. Och det har alltid varit min självbild; att jag är metodisk och förnuftsdriven. Men när jag målar och tecknar är det annorlunda. Jag har ingen metod som jag följer. Jag håller mig inte till knep som jag lärt mig. Det finns absolut ingenting som jag kan påstå att jag alltid gör. Vissa saker gör jag ofta, som till exempel skissar innan jag målar. Men jag har otaliga exempel när jag brutit det. En annan sak som jag oftast gör är att jag spär ut oljefärg i lite olja. När jag började denna målning fick jag dock för mig att avstå från det. De färger jag använder är av hög kvalité vilket bland annat innebär att de innehåller mer pigment än olja. De gör dem i sin tur trögflytande; och det är därför jag tagit som vana att spä ut färgen. När jag målat ett tag började jag irritera mig på mig själv för denna dumma idé - det tar så mycket längre tid att fördela färgen, få smidiga kanter och jämna stora ytor. Men jag hade bestämt mig - för om man inte provar vet man ju inte vad det innebär.

Oljemålning ca 105x120 cm

Min Svarta Vinbok Del I