lördag 31 juli 2021
Min Gröna Vinbok Del X
Förra året fokuserade jag på italienska viner medan jag i år riktar in mig på franska. På Vinverket drack jag ett glas rosé från Côtes du Rhône.
Jag fick en bordeaux (från Médoc) av min kära vän Susanne.
En syrah (shiraz) från Chile fick det bli en varm sommarkväll på Kungsholmen.
Jag har inte lämnat Italien för evigt! Ett vitt vin gjort på Trebbiano stack ut på vinlistan och lockade.
Kvällen fortsatte med en Barbera.
Det har ju varit en extremt varm sommar så rosé har varit återkommande. Detta är en côtes de Provence.
Och när man provar så många franska rosé så måste man ju ge en italiensk rosé chansen. Den är delvis gjord på sangiovese.
Och när man ändå är i farten, varför inte en rosé från sydafrika.
På min favoritvinbar Garage del Gusto drack jag en spumante från Piemonte.
Men sen var det dags att ta sig i kragen och fortsätta den inslagna vägen! Mot Frankrike igen! Och då är Châteauneuf-du-Pape ett självklart val.
Ett vitt vin från Portugal.
Bomans har börjat med cava som ett alternativ till Prosecco. Tänk att cava och Prosecco alltid ska vara billigare.
torsdag 29 juli 2021
Konstnärsbegreppet
Jag har alltid tyckt att ordet konstnär är ett svårt ord. Jag gör vad jag kan för att undvika ordet och istället använda omskrivningar. Ett av de vanligaste uttrycken jag använder är bildskapare. Jag undviker ordet för att det är så prestigefyllt, känns svårt att leva upp till, och är så fyllt av förväntningar. Jag upplever inte mig själv som en typisk konstnär, men det kanske jag är? Jag inser att det är lite löjligt av mig att sky ordet så mycket. Per definition är det ju konstnär det jag är. Och alla yrken möter fördomar och förväntningar. Jag kände en gång en polis som brukade undvika att prata om sitt yrke på fester. Han var trött på fördomar, standardskämt och kommentarer som han hade hört för många gånger. Jag känner en framgångsrik kvinna som i dejtingsammanhang tonar ner eller avstår från arbetsrelaterade konversationer i rädsla för att mötas av fördomar. Själv brukar jag också ducka undan ämnet konstnär på fester. Det är dock inte av samma anledning som jag just nämnt. Jag tycker inte om att prata om vad jag gör annat än med mycket nära vänner. Och det finns mer att säga om det men mer om det i framtiden. Hur som helst så försöker jag numera att öva mig på att kalla mig konstnär. För det är ju så. Jag är ju konstnär. Hur lyckad, hur duktig eller framgångsrik jag är är ju en annan sak.
Dagens teckning är utförd i blyerts på hotpressed akvarellpapper (300)
söndag 25 juli 2021
Det går an...
Ibland är det som om jag glömmer bort att jag har läsare. Jag bara skriver vad jag känner och tänker utan filter. Går det an? För att inte tala om vad jag tecknar för bilder emellanåt. Men livet är kort och inget jag gör har någon större betydelse. Ibland när någon vän oroar sig för vad andra ska tycka om något brukar jag säga att människor är fångar i sig själva. De tycker och tänker något en liten stund, men sen glömmer de bort det för de har fullt upp med att tänka på sig själva. Så, vad helst jag vill skriva, vad helst jag vill teckna, så går det an. Det tycker ju Albert och Sara också.
lördag 24 juli 2021
Min musikhistoria del II: En hyllning till 90-talet
Även om punken lagts undan som en lite barnslig period i mitt liv fanns och finns fortfarande en dragning åt det hållet. En självklar vidareutveckling från punken blev grungen, inte bara för mig utan för många i min generation. Lite som om musikutvecklingen följde de födda under 70-talet. Jag såg Nirvana live. Green Day var svåra att motstå även om deras trallighet gjorde att jag aldrig återvände till dem.
Tiden erbjöd också mer klassiska rockband; vem har inte älskat Red Hot Chilli Peppers någon gång i sitt liv? En nästan filosofisk fråga är: Kan man välja en bästa RHCP låt? Ta bara början på ”Can´t stop”, kan inte sätt fingret på varför jag älskar ”Scar Tissue” så mycket, men älskar gör jag. Och den återkommande gitarren i ”Snow”. Och sen har vi förstås ”Give it Away”. Vilken energi, vilken klassiker men ändå eklektisk på samma gång. Cranberries tyckes bara göra bra skivor, det ena fåtölj skivomslaget efter den andra, fast numera tycker jag inte att alla låtarna är lika bra längre. Och Alains Morrisette blev en klassiker i samma ögonblick som hon släppte sin CD. Sen var det förstås första gången Kent klev in i mitt liv. Kräm gjorde ett bestående intryck. Aldrig förr har en text talat så till mig
Radiohead och Oasis ”Wonderwall” spelas fortfarande i mina hörlurar nu och då. Medan jag inte kan säga att vare sig Nickelback, Muse, Pearl jam eller Foo Fighters är musik jag går tillbaka till. Inte heller kan jag säga att jag lyssnar på Lenny Kravits särskilt ofta numera. Kanske kan jag fortfarande förstå ”Song 2” av Blur, den energin är odödlig även om låten kanske har något lite fånigt över sig också. Nästan som en parodi på all gammal punk man hört. Rage against the Machine var en grupp jag missade då det begav sig men som jag numera håller nära hjärtat. Originella? Nja. uttrycksfulla? Om!
Grungen tycktes gå vid sidan om en helt ny musikgenre som tog världen med storm och jag föll jag också. Jag som alltid tidigare valt en egen väg var nu en radioskvaltjej. Jag nästan slukade allt från popig R&B till rap och hip-hop av det hårdare slaget. Den var fantasieggande, bröt mönster (i alla fall i mina öron).
Facit:
Sångtext: Killing me softly, Fugees
Skivomslag: Radiohead ”Pablo Honey”
Musikvideo: Cardigans Favorite Game
Sångtext: Wonderwall, Oasis
Skivomslag: Nirvana ”nevermind”
Skivomslag: Korn ”Issues”
Sångtext: Fast Car, Tracy Chapman
Skivomslag: Jay Z ”Reasonable Doubt”
Musikvideo: TLC No Scrubs
Musikvideo Red Hot Chili Pepper Give it away
Skivomslag: Kent ”Isola"
Green Day
Sångtext: Ironic, Alains Morrissette
Lenny Kravitz
Sångtext: Black, Peral Jam
Musikvideo Cranberries Zombie
Skivomslag: Black Eyed Peas ”Behind the Front”
Skivomslag: Blur ”Blur Album”
Skivomslag: Deftones ”Around the Fur”
Skivomslag: Björk ”Homogenic”
Musikvideo: Beyonce Crazy in Love
Musikvideo: Missy Elliott The Rain
Musikvideo: Eminem My Name is
Sångtext: A Got Five On It, Luniz
REM Up
onsdag 21 juli 2021
Min musikhistoria del I: Never Mind
Jag växte upp i en familj där operabesök var vardag och där vi glatt trallade med i ”jag älskar Carmen, Carmen älskar mig, får jag ej Carmen så dödar jag mig”. Min favoritopera var Puccinis Boheme; När jag frös sjöng min far ”så kall du är om handen, låt mig få värma den i min”. Länge trodde jag att det bara fanns två typer av musik: klassiskt och ABBA. Jag gick i en skola på Östermalm där en tredjedel av mina klasskamrater hade journalister till föräldrar. Där mötte jag Beatles och jazz. Så främmande den musiken var. En av mina bästa vänners bror spelade saxofon. Där lärde jag mig att världen är full av olika typer av musik.
Radion var en vän och en väg att bredda sin musiksmak, och söka sin väg. Ratata spelade flitigt av mig och min syster. När jag var tretton år fick jag en LP med Kate Bush av min syster. Jag hade aldrig hört något liknande; jag var mindblown…with my silver Buddha and my silver bullet…Jag var för ung för att förstå texterna till fullo men musiken och hennes röst var fantasieggande och jag skapade mig en egen värld.
Nyfikenheten drev mig att söka efter något mer, något eget. Popen och synten bet inte tag i mig. Gyllene tider och Depeche Mode grep mig aldrig. David Bowie, Iggy Pop, Madness och U2 lämnade avtryck men det var upptäckten av punken som verkligen fick mig att hitta hem. Det började lite försiktigt med The Clash, The Jam och Imperiet; via KSMB tog jag språnget. Jag har svårt att minnas allt jag lyssnade på numera, för mycket av musiken var små källarband som spelade på Vita huset och vad nu alla ställena man gick på konserter hette. Men några av de större grupperna har stannat kvar i minnet: Buzzcocks, Dead Kennedy, The Exploited och The Misfits. Sitter och lyssnar på ”All Hell Breaks Loose” medan jag skriver. En del av mig vill skämmas lite, musiken är enkel och direkt. Men jag kan fortfarande höra vad jag hörde då. Och det är förvånansvärt melodiöst bakom den skräniga muren av ljud.
Min dåvarande pojkvän som jag var enormt kär i, lyssnade på hårdrock. Jag tyckte aldrig om de gälla rösterna men vi möttes i Motorhead ”Ace of Spades”. Och han introducerade Pink Floyd för mig. Mina tydligaste minnen av de nästan tre år vi var tillsammans är präglade av musik, sex och så tecknade vi på samma teckning. Vi låg i min säng och bytte plats efter ett tag för att fortsätta att teckna där den andra hade tecknat. Och musiken spelade ständigt. Tänk om jag fick uppleva något liknande igen. Att bara hänga med någon, i sin säng, med kärlek, beröring och musik.
Jag minns fortfarande när jag hörde Jesus and the Mary Chain första gången. Jag hade en kompis som jag tyckte var så spännande. Hon var inte som någon annan. Jag minns inte längre varför jag tyckte så. Men hon introducerade mig till de skräniga gitarrerna och entoniga musiken. De sålde förstås ut sig med sin hit ”Happy When it Rains” för under denna tid var det ofta så man såg på det. Blev bandet du älskat stort sålde de ut sig. Som om man ville ha ensamrätt på dem.
Hur njutbar var den musiken som jag då lyssnade på? Hur mycket är det bara nostalgi som gör att jag fortfarande kan höra det? Mmm kanske är det så, men samtidigt: lyssna på Bad Brains ”I againt I”. Det är fortfarande bra!
Jesus and the Mary Chain var ett tydligt kliv mot snällare musik, och min och resten av världen blev fascinerade av the Pouges. Irländska pubar var på modet, i alla fall i våra kretsar. Eller var det bara för att en av mina vänner var irländsk?
Alla måste ju bo i London någon gång i livet, så jag for dit. Där upptäckte jag The Smiths, lite senare än alla andra. Jag kan fortfarande minnas när jag tog till mig texten ” And if a double-decker bus, crashes into us, to die by your side, is such a heavenly way to die”.
Och tänk när jag första gången hörde Sugercubes. Den rösten, den känslan och den musiken. Vild och vacker. Lätt galen. Hur många gånger lyssnade jag på Birthday? Jag spelar den i skrivande stund och den förtrollar mig fortfarande. Resten av skivan gjorde dock aldrig något bestående intryck på mig trots att det fortfarande var LP skivans era och normalt så lyssnade man sönder varje LP man köpt, vare sig det var bra eller inte.
Denna teckning är en hyllning till mina punkår.
måndag 19 juli 2021
torsdag 15 juli 2021
Regler och råd
Sanningar om hur man tekniskt bör utföra en teckning eller målning är det gott om. Ständigt möter man olika råd och ibland är de nästan formulerade som regler och lagar. Använd inte svart, luta inte pennan, håll inte för hårt. Stå inte för nära, använd större penslar, använd inte suddgummi. Råd är hjälpsamma och kan bidra till utveckligen och förståelse för hur man når de resultat man önskar. Men råden kan också bli bojor om man följer dem slaviskt. Man behöver förstå varför och vad de bidrar med. Och ibland behöver man omvärdera och backa tillbaka. Testa gamla vägar och se om man hittar något där som man inte såg senast man gick den vägen. Jag använde ett tag endast en hårdhet på blyerts när jag tecknade. Men med tiden kom jag fram till att resultatet i en blyertsteckning blev absolut bäst om man använde mycket svärta. Det blev som en uppenbarelse för mig och alla mina teckningar utfördes med ett hårt och ett mjuk stift (det mjuka ger svärta). Men nu börjar jag tycka att det finns något lätt, något skört och lite verkligt, som om jag kan fånga ett annat ljus om jag låter bli helt eller delvis att använda svärta. Det känns i alla fall sant just nu. I morgon kanske en annan sanning uppstår.
måndag 12 juli 2021
Provence
jag har en liten anteckningsbok som är helt dedikerad franska viner. Den fick också bli en resebok. Min kära syster har ett hus i provence där jag just nu är. Hon och jag har bilat runt lite och bland annat besökt några vingårdar (vilket hon nog gör mycket för min skull, för det är så min syster är).
torsdag 8 juli 2021
Där min penna är, där är jag hemma
Allt jag behöver rymmer i en liten rullväska och en portfolio.
Med min dator, mina hörlurar, telefonen och lite pennor gör jag mig hemmastadd överallt. Jag bygger mig ett litet bo i ett hörn i en konferenssal. Jag gör mig hemmastad i små och stora hotellrum. Jag känner mig lycklig i Stockholms minsta lilla studio. Jag avgudar ett litet rum i Provence. Hemma är ett ord som ständigt byter skepnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)