Förnyelse eller inte

Om det finns något som jag brukar få uppmärksamhet för så är det att jag har en del idéer som är mer eller mindre originella. På konsttriangeln i år var det många som sa ”så spännande det ska bli att se vad du kommer att hitta på till nästa år”. Jag blir nästan skräckslagen när jag hör de orden, jag förstår kognitivt att det är en stor komplimang, men jag känner trycket att göra något som jag inte vet om jag kan. Har jag mer idéer i mig? Har jag kanske tömt ut allt? 

Det är inte hållbart att alltid förnya sig, men ibland känns det som om jag inte får arbeta efter en gammal idé som jag släppt, som om jag måste pusha på framåt. Nu ska jag inte låtsas som om jag ställer höga krav på mig själv, för det gör jag inte. Tillexempel så vet jag att man säljer ofta tavlor i par om man tänker på hur man disponerar motivet och anpassar färg och storlek mm, men trots att jag vet och tänker att jag borde anpassa mig efter detta så gör jag aldrig det. Så, nej, jag är bortskämd och gör det som känns lustfyllt. Men just nu känner jag som om alla mina idéer är slut, att jag kanske nått min gräns för förnyelse. Därför har jag bestämt att jag ska teckna och måla efter gamla idéer precis så mycket jag vill! Vad annat kan man göra? 

Bild från en utställning för några år sedan när jag målade mycket naturbilder

Bild från 2014 (tror jag) när målade en av konferenslokalerna på Bomans inspirerad av medeltida kyrkor. 

Jag har så få bilder på mig själv, detta är en bild från omkring tio år sedan när jag målade med lite större pensel :-) Var bara tvungen att ta med den. Allt jag målat har ju knappast varit nyskapande och kreativt. 

Konsttriangeln 2019

Det har varit strålande sol och underbart varmt under påskdagarna, när vi, som vanligt deltagit i konsttriangeln. Calle Isoz och jag ställde ut i hamnmagasinet. Det är nu minst fem år som vi har ställt ut tillsammans på vårt kära Bomans. Det är alltid lite nervöst så det känns skönt att inte vara ensam. Här är lite bilder från dagarna.

Calle Isoz och jag

Bomans i mitt hjärta

En av väggarna där jag visade mina akvareller på yupo papper

En annan vägg där jag visade "temateckningar" 

Calles underbara skulturer, fotografier och målningar

Tuschteckning

Igår var det första dagen på konsttriangeln. Tavlorna man säljer hänger normalt sett kvar under hela utställningen, men om någon vill ta med sig en omgående vill jag inte vara omöjlig och igår ville någon ta med sig en tavla, vilket lämnade en tom stirrande plats. Jag var ovanligt nöjd med upphängningen av tavlorna i år för jag grupperade dem efter material och stil och alla tycktes få plats perfekt på sin egen vägg (det har nog aldrig hänt förr), så när en tavla försvann (och den måste ju ersättas), insåg jag att jag saknade en lämplig tavla till just den platsen. Jag har ofta ett flertal tavlor som är påbörjade som sedan blir liggande som jag nu gick igenom i huvudet. Jag kom på vilken jag skulle kunna slutföra när jag kom hem. Den skulle få ingå i min blomserie, men när jag väl började insåg jag att den inte alls ville bli en blommålning. Så den fick bli en tuschteckning i stället. Så nu är min fina ordning i alla fall bruten... Jag har verkligen ingen kontroll över mig själv. 😂

Tusch och vatten på akvarellpapper

Yoga och blommor

Jag tänkte först inte göra detta inlägg eftersom jag glömde fota denna bild innan jag ramade in den och nu är den såld (på konsttriangeln) och det är ju helt omöjligt att ta en bra bild på en inramad tavla! Men så börja jag tänka att även om jag naturligtvis skriver bloggen för läsarna skull, skriver jag faktiskt också för min egen. Bloggen är lite utav min dagbok där jag kan följa min egen utveckling, därför vill jag ha med allt jag gör även om kvalitén suger.  😀

Dagen innan konsttriangeln

Inför konsttriangeln går jag igenom alla bilder som jag gjort under året som gått, sorterar ut vilka som ska ramas in och vilka som får stanna hemma. Det är märkligt att se tillbaka på sin produktion. En del bilder känns som om de var gjorda för en livstid sedan medan andra känns som igår. Vissa skäms jag över – de är obegripligt jag inte såg alla fel och brister i dem, andra bilder känner jag mig lite glad och upplyft av, kanske för att de påminner mig om en känsla jag hade när jag utförde dem. Jag har ställt ut många år på konsttriangeln och varje år har kommit att bli samma sak – till påsk reflekterar jag över året som passerat via mina bilder. 

Här är några bilder som jag ställer ut:

Jag har en del akvarellmålningar utförda på ett syntetiskt papper som kallas yupo, något som jag ägnade mig mycket åt under förra våren och sommaren. 

Jag har alltid minst två stora oljemålningar på utställningen, i år har jag ett stort porträtt samt denna kampkonstbild. 

Jag har ett antal akvareller på akvarellpapper som föreställer blommor som bildar kroppar. De är min senaste idé och som jag fastnat lite i en tid. 

Jag har också med en del blyertsteckningar

och en vägg med "temateckningar"

Voodoo, som jag kallar denna, är min favorit

Vår Fru

Så märkligt hur en byggnad kan väcka så mycket känslor – det är ju trots allt bara en byggnad. Men bränder är så omtumlande. Jag har bevittnat en stor brand på nära håll i mitt liv. Jag minns när Katarina kyrka brann, men jag bevittnade aldrig branden på nära håll. Däremot såg jag när en av ladorna på Åda gård brann. På den tiden bodde jag på Thureholm (som ligger omkring åtta km bort från Åda) men mitt ex hade sin verkstad i Ådas lada. Vi kunde se branden hemifrån innan vi åkte dit. Vi frågade oss varför vi åkte egentligen, det fanns ju ingenting vi kunde göra. Men upplevelsen var så stark och tanken att sitta hemma som om ingenting hade hänt var otänkbar. Jag kan än idag inte formulera vad jag kände. Storskaligheten i branden, hur okontrollerad den var, hur skrämmande eld egentligen är. Den kommer från ingenstans, den finns inte och sedan uppstår den.

Notre Dame var inte bara en byggnad, det var en symbol– av alla tänkbara byggnader, varför just Notre Dame! Grete belyser dock en tanke jag tror alla snuddat vid: hur absurt det är att vi inte reagerar på samma sätt när vår natur, djur och jord lider så mycket värre än en byggnad. Hon har helt rätt. Ändå kan inte förnuftet kontrollera mina känslor av förlust för Notre Dame. För hon står också för något som ger mig hopp om mänskligheten – nämligen att vi skapar och älskar skönhet helt utan (i alla fall ofta helt utan) vinstvinning, utan prestige, bara för att vi i all vår själviskhet också har en god sida. 

Att låta tiden gå

Jag påbörjade denna målning för omkring ett halvår sedan, och har precis slutfört den. Det är ganska sällan jag gör så, oftast när jag påbörjar något så slutför jag det inom ett par dagar (om möjligt). Det finns fördelar dock att låta tiden gå. Man kan ibland se på sina bilder med helt nya ögon och finna brister och fel som annars hade gått oupptäckta, men ibland kan man också tappa bort något - en känsla, en idé som aldrig var uttalad nog att finnas kvar efter sex månader.

Blommor och akvarell

När jag påbörjat en stil brukar jag ha otroligt svårt att sluta. Det blir målning efter målning i samma tema och material. Just nu är det blommor och akvarell. Här är den senaste i denna stil. De börjar bli några stycken nu...

Smell as Sweet

What´s in a name? That which we call a rose 

By any other name would smell as sweet

Såsom en lilja

Jag är som ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen. Ja, så som en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur. Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är det mig att sitta i dess skugga och söt är dess frukt för min mun.

Akvarell 

Ännu en blomma

Akvarell