The Old Soul and the Young

Jag har ställt ut på konsttriangeln sedan starten. Det är något jag behöver göra för att få mat på bordet. Men ångesten inför en utställning, och osäkerheten i vardagen, får mig ibland att överväger att ge upp. Det vore lättare. Av tusen skäl lättare. Men om jag slutade måla och teckna, då skulle jag bara existera i världen. Inte leva i den. Så jag örfilar mig själv lite, och fortsätter.  

När jag gör teckningar i den här stilen så planerar jag aldrig bilden i förväg. Jag börjar och låter varje del i bilden växa fram vart eftersom. Det är som att jag själv fångas in i en fantasi som jag inte styr över.

Bilden är utförd i laverbar blyerts på akvarellpapper. Den är 56x76 cm stor.

Shibari/Kinbaku

Jag har några vänner som ägnar sig åt shibari. För dem är inte shibari nödvändigtvis kopplat till sex. Det är oftast mer mentalt. Det kan vara en form av meditation, en stillhet. Ibland och för vissa är det också kopplat till smärta. Ett sätt att testa och tänja sina gränser, ett sätt att utmana sin kropp. Att bevittna Shibari är som att bevittna dans. Det är så vackert på så många plan.  

Mitt estetiska sinne älskar rörliga kroppar. Det har jag alltid gjort. Att bevittna shibari där den som blir knuten hänger från taket är magiskt vackert, för kroppen har så mycket ”utrymme” att visa sin rörlighet. För Shibari är förstås extremt stilla (man är ju fastbunden och allt :-) men samtidigt utforskar ofta riggern hur rörlig kroppen är. Det finns också något otroligt vackert i den connection som jag ofta ser mellan dem som utför shibari.  

I den här bilden testade jag att leka lite kring ämnet. För det finns något så fantasieggande med Shibari, vilket jag försökte tidigare och fortsätter att försöka fånga. Vet inte om jag lyckats riktigt ännu dock. Men så känner jag alltid.  

Shibari är otroligt estetiskt men det passar inte min personlighet. Det passar inte min sexualitet. Jag vill själv inte delta, och jag blir inte sexuellt upphetsad av att bevittna Shibari heller. Min kinks är inte din kinks men din kinks är ok. Om jag skulle försöka formulera varför Shibari inte är för mig, tror jag att ordet stillhet är centralt. De män som gjort djupast intryck på mig, som tagit plats i mitt hjärta, de har varit passionerade. Och för mig är nog passion lite av motsatsen till stillhet. Det är nog bara så djupt kopplat till min sexualitet. Jag har heller inget stort intresse för meditation. Jag har respekt för det men upplever att jag får liknande upplevelser av att måla och teckna. Och faktiskt kanske lite när jag tränar också. Men mitt konstnärs-jag älskar shibari för att de möjligheter jag ser i den bilden, av att trotsa gravitationen, att utmana sinnena: trots eventuell smärta, trots att vara fastlåst hitta lugnet. Stillheten.

och btw, teckningen är 56x76 cm stor, utförd i blyerts. Under arbetets gång frågade jag mig "varför gör jag så här mot mig själv" säkert tusen gånger. Räkna antalet pärlor!!! Det är min utmaning till dig!

Konsttriangeln i Trosa 2021

Det är faktiskt sant - det blir av! Den senaste konsttriangel var påsken 2019 och först nu, 2,5 år senare, öppnas dörrarna till Trosa, Vagnhärad och Västerljungs konstnärer. Själv ställer jag ut i hamnmagasinet på Bomans tillsammans med Calle Isoz. Det är mer än två års arbete som kommer att visas upp (jag har inte med allt, det kommer att bli trångt som det är). Det kommer att finnas akvareller, oljemålningar, tuschteckningar och blyertsteckningar. En hel del stora saker och en del små. Varmt välkomna!

Bilden är gjord av Åke Lindström

Min Svarta Vinbok Del II

 

Skissbok dedikerad till italienska viner

 

Svåra vinklar

Ansikten är det absolut svåraste att avbilda. Naturligtvis har alla objekt man avbildar sina utmaningar. En stol som står lite åt sidan, en spegel som ska reflektera något, ett tyg som skrynklar sig… allt har sin utmaning. En kropp i rörelse är inte heller så enkelt. En ny vinkel och kroppen ser helt annorlunda ut. Men ingenting är så svårt som ansikten. Min lärare i konstvetenskap sa en gång att det svåraste var halvprofil. Profil och rakt framifrån är enkelt, men halvprofil kräver så mycket mer, ögonen kommer att vara mycket olika varandra, näsans lutning och munnens ojämnhet ska alla adderas till ett trovärdigt ansikte. Det ligger mycket i det, även om jag tycker att om man eftersträvar likhet med modellen erbjuder alla vinklar en annan typ av svårighet.

Målningen är utförd i olja och är ca 85x130 cm

Blommor där Bjuda till Dans

När jag lär mig något nytt och när jag tränar är jag mycket systematisk. Och det har alltid varit min självbild; att jag är metodisk och förnuftsdriven. Men när jag målar och tecknar är det annorlunda. Jag har ingen metod som jag följer. Jag håller mig inte till knep som jag lärt mig. Det finns absolut ingenting som jag kan påstå att jag alltid gör. Vissa saker gör jag ofta, som till exempel skissar innan jag målar. Men jag har otaliga exempel när jag brutit det. En annan sak som jag oftast gör är att jag spär ut oljefärg i lite olja. När jag började denna målning fick jag dock för mig att avstå från det. De färger jag använder är av hög kvalité vilket bland annat innebär att de innehåller mer pigment än olja. De gör dem i sin tur trögflytande; och det är därför jag tagit som vana att spä ut färgen. När jag målat ett tag började jag irritera mig på mig själv för denna dumma idé - det tar så mycket längre tid att fördela färgen, få smidiga kanter och jämna stora ytor. Men jag hade bestämt mig - för om man inte provar vet man ju inte vad det innebär.

Oljemålning ca 105x120 cm

Min Svarta Vinbok Del I

 

Dejtande & Dumpande

 

Oljemålningens baksidor

När jag målar med olja vill jag alltid måla så stort som möjligt för jag gillar inte att använda små penslar. Det ser ganska stökigt ut när jag målar. Jag har ett gammalt lakan som skyddar golvet och en ful spånskiva som jag spänner upp duken på. Min palett består av en träskiva och jag har flertal glasburkar med olika oljor i. Att måla olja innebär dessutom att man dedikerar flera dagar, kanske till och med en vecka framöver, för oljefärg tar tid på sig att torka. Innan jag börjar måla måste allt plockas fram och ställas i ordning. Men värst är nog att man alltid måste ”avveckla” dagen. Penslar måste tvättas och paletten rengöras. Och precis när man är klar kan man ge sig på att man ser något som bara måste rätta till. Man måste också vara försiktigt. Ha oömma kläder på sig, vilket jag sällan har; det har varit många förstörda tröjor och byxor genom åren. Man bör också vara mycket försiktigt i hanteringen av oljefärg. Inte äta och dricka medan man målar och inte slänga tomma tuber eller överbliven färg direkt i soporna. Och just ja, sa jag att jag bor på ca 13 kvm? I relation till alla andra material som jag använder är olja tveklöst det mest besvärliga. Ibland nästan överväldigande besvärligt. Men när jag väl sitter där, allt är framplockat och jag har satt ner pensel på duken. Då. Där. Är det så värt.