Maran

Jag har försökt att skapa en viss effekt, ett visst uttryck under de senaste månaderna. Men jag har misslyckats gång på gång. Andelen teckningar som hamnar i sopporna denna kalla vår är ovanligt hög. Jag har varit med om det förr. Jag har en idé men förmår inte att nå fram. Jag får inte fatt i det. Jag kan ha en vag idé men den är utom räckhåll för mig och jag måste ge upp men några år senare faller allt på plötsligt på plats. Detta blir i alla fall mitt sista försök för tillfället. Att känna sina svagheter är en styrka, är de orden jag tröstar mig med!

Tur

Ett fenomen som jag är säker på att jag inte är ensam om är att jag instinktivt vill stanna en teckning eller målning innan den egentligen är klar. Jag har hört andra uttrycka detsamma. Att man är rädd att röra teckningen för att man tror att man kommer att förstöra den. Intressant nog har också vänner som sett en halvfärdig teckning som jag har gjort, sagt att jag inte får röra den för att de är rädda att jag ska förstöra den. Jag tror att det är för att man ser det som att man har haft tur. Det liksom bara blev bra, men det är bortom verklig kontroll. Skulle man fortsätta arbeta med en bild kommer kanske turen att ha runnit ut och då finns risken att man bara raserar allt. Det är dock inte bara en dum känsla. Nog har jag många gånger faktiskt haft tur snarare än skicklighet. Det är ur turen som jag gjort något bra som jag sedan försöker lära mig att upprepa. Så på något plan blir turen skicklighet med tiden. Och kanske ska man se det som att varje gång man har tur ska man vara tacksam, men man måste ändå våga ta risken att förstöra allt för kanske har man lite skicklighet nog att höja turen till högre höjder genom att inte stanna teckningen eller målningen för tidigt.

Emotionell fegis

Självklart är jag bildorienterad. Bilder har funnit med mig genom livet. Är mitt yrke, mitt största intresse och jag lär in lättast via synen och mindmaps.