Plantagen

Jag tittar ut genom mitt lilla fönster över takåsarna; de är kopparbeklädda och solstänkta. Med min kaffekopp i vänster hand och en penna i höger lyssnar jag på Five Finger Death Punsch låt Blue on Black på min musikspelare, och försöker hålla fast vid hoppet. Jag undrar om ordet maktlöshet är Sveriges mest använda ord just nu. För det är nog den känsla de allra flesta bär på. 

Detalj av målningen

Akvarell på akvarellpapper från Fabriano (Coldpressed 640 gsm) 56x76 cm

Rokoko

Färglära är intressant om än att jag inte upplever att jag har haft så konkret nytta av det. Den stora nyttan som jag ser är hur man blandar färg. Hur gör man för att dämpa en för kraftfull röd till exempel. Vilket är viktigt nog, men efter alla år är det knappast en kognitiv egenskap, den har blivit mer intuitiv för mig. 

För många är färglära hur man väljer och placera färgerna i en bild. Jag har lekt lite med konceptet tidigare. Jag har gjort många målningar och teckningar med komplimenterande färger (färger som ligger mitt emot varandra i färgcirkeln, till exempel magenta och grönt) och analoga färger (färger som ligger bredvid varandra i färgcirkeln, till exempel gult, orange och rött) och naturligtvis har jag ett otal bilder bakom mig i ett monokromt utförande (samma grundfärg i olika nyanser).  I denna bild är jag, som oftast, mycket sparsam med färgerna, och även om det är fler pigment använda i bilden än vad man tror upplevs nog bilden mer som monokrom än något annat. 

Akvarell på akvarellpapper från Arches (coldpressed 640 gsm) 56x76 cm

Western Girl

Jag köper gärna nya färger som jag inte tidigare har haft, särskilt i akvarell (man kan oftast köpa små tuber av akvarell). Dock finns det pigment jag inte kan leva utan. Här är mina fyra absoluta favoriter: 

Jag avgudar transparant pyrrol orange (PO71) från Daniel Smith, den har ett djup och en kraftfullhet i sin eldiga röda kulör och sprider sig lätt på pappret när den får tillräckligt med vatten. 

En annan röd kulör är Tiziano red (PR209) från Maimeri blu, finns även många andra tillverkare och kallas då oftast för quinacridone red. Det är en ovanligt ljusröd kulör, som inte gör lika mycket väsen av sig som pyrrol, men som jag finner enormt användbar. Den är transparant och drar lite åt det lila hållet men utan att tappa sin distinkta rödhet. 

En mer äkta magenta måste med på listan: däribland finnas det många alternativ, men en PR122 står mig nog varmast om hjärtat. 

Manganese violet (PV16) från Schmincke Horadam, som är den mest ljuståliga av alla lila pigment, och bara därför förtjänar platsen! Men den är också mycket lämplig för hudtoner. Jag har också en variant från Old Holland som är ljusare och rödare som jag också älskar. 

Akvarell

Vinboken del VI

Under slutet av februari och början av mars har jag fått chansen att prova flertal viner av lite olika kvalitéer. Den mest intressanta var en champagne, en Deutz blanc de blancs från 2019, som min kära svägerska bjöd på. Jag har också fått prova två chardonnay från Bourgogne samt många härliga röda viner, bland annat rebellen No Name.

Amour de Deutz

Chardonnay

Chardonnay

Sauvignon blanc

Grenache

Primitivo

Cabernet Sauvignon

Nebbiolo

Sangiovese och merlot

Syrah

Syrah

Syrah/shiraz

Druvboken

Shuhari är ett japanskt begrepp som beskriver inlärningsfasen. Shu avser nybörjarstadiet, då förväntas man ta in kunskap med ödmjukhet och nyfikenhet; man tar efter sin mästare. Ha är en fas när man inte längre är nybörjare men inte heller fullärd. Den fasen präglas av att man ifrågasätter både kunskapen och sig själv. Slutstadiet Ri är när man når ”mästerskapet”. Jag ser det som att man kan bryta ner varje stadie i ytterligare mindre delar. Inom vinkunskapens vackra, förförande och omfattande värld är jag på Shu... 

Eller snarare i ett pre-shustadie J. 

Jag tänker att själva nybörjarfasen skulle kunna delas in i en första fas där man är helt okunnig och famlar runt lite. För utan kunskap är det svårt att skapa struktur. Sen följer en fas när man ser en möjlig väg (rätt eller fel väg vet man inte ännu). Först därefter kan man effektivt lära in. 

I behov av att nå den fasen, och eftersom jag av naturen behöver struktur för att förstå saker, har jag börjat på en ny skissbok som är helt dedikerad till druvor. Det ger mig något att hänga upp min kunskap på. 

Varje druva får ett eget blad i min skissbok. Det tar en liten stund att göra. Jag söker alltid efter minst fyra olika källor, helst fler om det finns. Jag kompletterar källorna med sökningar på Youtube. Jag har bestämt att jag ska prioritera de druvor som jag faktiskt har druckit. 

Chardonnay

Pinot Noir

Meunier

Cabernet Sauvignon

Merlot

Grenache

Syrah/Shiraz

Sauvignon Blanc

Viogner

Sémillon

Riesling

Verdelho

Zinfandel (Primitivo)

Barbera

Glera

Corvina

Sangiovese

Nebbiolo

Italien

Historiens vingar

Vi har inte mycket makt över sjukdomar, men vi har makt över vårt beteende. Jag och min närmaste omgivning har drabbats av några motgångar i och med Corona. Finns inte så mycket man kan göra åt det. Att oroa sig förändrar ingenting. Jag försöker fortsätta mitt liv som om jag räknar kallt med att världen snart kommer lära sig att leva med Corona och allt kommer att bli som vanligt. Vi är ju så anpassningsbara. Många människor i världen nu och förr har levt under livsfaror utan att tänka mycket på det. Allt handlar om paradigm. När något är helt nytt är det skrämmande, men när det blivit vardag accepterar vi det. 

Så, i mitt "husarrest" fortsätter jag att utnyttja tiden till att producera och lära mig saker. 

Denna bild ingår i en serie där jag använder blandteknik. Jag använder akryl och blyerts. Motivet är inspirerat av ungrenässansen typiska porträtt i profil. De var ofta lite stela och såg lite bistra ut.

Bild inspirerad av ungrenässans 

Bilden i sin helhet

Ögonblick II

Detta är en lite mindre blyertsteckning som ingår i en tänkt serie av bilder som jag kallar "ögonblick". Serien fokuserar på bilder som inte ställer människan i centrum (vilket jag annars alltid gör) utan låta personen vara bara en liten del i bilden. Det är själv rummet som ska vara huvudpersonen. 

Blyerts på hotpress 300 grams akvarellpapper

Utveckling

Jag tycker inte så mycket om begreppet ”personlig utveckling”, det finns något lite hårt i att vi måste konstant utvecklas, och att det finns en perfektion att sträva mot. Det för mina tankar till Platons idévärld där det finns en perfekt version av allt och det vi ser runt omkring oss är bara en dålig kopia, eller en skugga av det perfekta. Men vad är då perfektion? Och vem bestämmer vad det är? Och var går gränsen mellan en dålig egenskap och personlighet? Om alla vore ”perfekta” skulle inte det betyda att vi alla vore likadana. Hur kul skulle det vara? Nej, jag tänker att jag vill hellre lägga min energi i  att försöka att uppskatta andra människor som de är utan att leta fel. 

Jag upplever också ibland att det fastnar lite på vägen. Genom att prata om ”personlig utveckling” kan man nog känna det som om man jobbar lite hårdare på det än vad man nödvändigtvis gör. Med det sagt så är det klart man kan behöva jobba med olika sidor hos sig själv om man mår dåligt av dem eller om omgivning mår dåligt. Jag har några saker jag vet att min omgivning kan tycka är irriterade hos mig och som jag försöker tänka på. Och att utvecklas inom områden man vill bli duktig på är en helt annan sak. Som bildskapare försöker jag söka efter var jag är svagast och hur jag kan förbättra mig. Just nu har jag identifierat att jag är svag på munnar.  

Blyerts och akryl

Bilden i sin helhet

En tidsresa

En grå och kall novemberkväll följde jag med min vän Gabriella till Midsommarkransens centrum. Vi vandrade upp på torget som omges av typiska betonghus från 60-talet. Det ligger något deppigt över dessa förorter. Allt är lite gråare, lite kallare och lite fulare. Vi kliver in i folketshus, går upp för de breda trapporna. Plötsligt sveps jag in i en annan värld. Där, bland betong och gråhet möts jag av människor som får mig att vilja plocka fram telefonen för att försäkra mig om jag fortfarande befinner mig i 2000-talet. De är klädda i spetsklänningar och höga klackskor, och stämningen är stark, dramatisk, sensuell och introvert. För de dansar tango. Jag sitter på en stol i mina jeans, boots och rosa hörlurar och betraktar denna märkliga värld. Någon bjuder upp min vän, de använder knappt ord, de bara sveper iväg på dansgolvet. Gabriella flyttar sina fötter följsamt efter sin förare (de kallas så, förare och följare), ibland flyttas hennes fot upp mot hans ben, ibland nästan släpar han henne, fötterna rör sig snabbt, sen stillas rörelserna, för att återuppta sin forna takt. Ett leende sprider sig på bådas läppar i samförstånd över en subtil rörelse som går mitt otränade öga förbi. Men jag ser deras samförstånd. Hur kan jag inte vilja avbilda detta? Sen dess har jag försökt att hitta ett sätt att fånga tangon. 

Tango

Fineliner teckning

Akryl och blyerts

Lite kärlek till rum 6

Rummen på Bomans är indelade i olika kategorier, i en av mellankategorierna finns endast tre rum. Det är en populär kategori; man får mycket för pengarna, så det är ganska högt tryck på dem. Ibland står jag i receptionen på Bomans och möter gästerna och hör deras önskemål. Ett av dessa rum, i denna mellankategori, är så populär att folk nästan är beredda att slåss om det. Åtminstone verbalt. Lite trötta på detta bestämde Kristin och jag oss för att höja kvalitén på de övriga stackars ”oälskade” rummen i denna  kategori. Vi drog igång med rum sex, samma helg som det var happy Friday (ett populärt dansevent på Bomans som drar oerhört mycket folk). Så Kristin och jag målade på dagarna och plocka glas i restaurangen på kvällarna. Vi åt stående i all hast, för vårt mål var glasklart. Rum sex ska få kärlek!  

Ovan, hur det blev
Under, hur det var 

My winemaster

Min Amanda (som är som en dotter för mig) har en pojkvän som heter Fredrik. Fredrik jobbar på Bomans och är något av min idol. Vin är hans grej. Hans kunskap och hans skickliga sätt att förmedla den kunskapen gör att jag konstant längtar efter honom J

Jag har nämligen nyligen upptäckt denna dryck (efter femtio år) och hungrar efter att förstå och lära mig. Jag är tacksam mot min omgivning som stöttar och visar mig stort tålamod med mina frågor. Inte minst Fredrik. Han är pedagogisk och ödmjuk, och hans entusiasm smittar. När han håller fram en flaska är det med en försiktighet, nästan ömhet och ivrig berättar han varför just denna flaska är speciell. Vi går från vinförråd till vinförråd och tittar på vackra champagneflaskor i jugendstil, glasklara flaskor som Cristal, vinflaskor prydda med Hogarts berömda etsning ”Mother´s ruin” och flaskor stora nog för jättar.

My Winemaster