Hedenvinds bilder: augusti 2021

tisdag 24 augusti 2021

Foto vs. teckning

Många av mina kunder har ett favoritfoto som de vill ha avmålad, men jag ber alltid om att få se fotot innan. För även om jag naturligtvis kan påverka väldigt mycket och sällan slaviskt avbildar ett foto finns det ett antal fallgropar man kan gå i. Ett fint foto är inte samma sak som en fin målning. Här har jag försökt att fånga några aspekter som kan ställa till det.

För patetiskt

Vissa foton är vackra bara för att de upplevdes. De är endast breathtaking-vackra om man var där på plats när fotot togs. För sociala medier och reklam är fulla av samma typ av bilder som därmednblivit nötta. Vi har helt enkelt sett oss mätta på dem. Att måla en sådan bild brukar hamna i ”hötorgskonstfacket”. (På bilden är ombyggnaden av slussen)

Det personliga

Denna bild är lite av samma sort som ovan. Den är tagen framför Jupiter-skulpturen i Obsan. Det är mina hemtrakter och jag både älskar Observatorielunden och skulpturen, samt Jupiter som är den coolaste planeten (för att inte tala om dess månar!). Bilden är personlig, inte minst eftersom det är jag på bilden! Men som målning skulle den bli mer patetisk än en solnedgång över Stockholm. (På bilden är som sagt jag framför Jupiter).

Kameralinsproblemet

En klassisk typ av foto som jag ofta får av en kund är den som tagits med vidvinkel kamera. Vi är så vana att se den typen av foton att vi inte reagerar på hur förvridet ansiktsdragen är, men att teckna av en sådan bild kan vara svårt. Vilka avstånd ska man ta hänsyn till? Vilka är bara förvridna? Jag har dock gjort en sådan teckning - det kan bli lite kul just för att man känner igen fenomenet. Men vanligtvis blir nog de flesta kunderna besvikna om jag skulle slaviskt följa fotot. (På bilden står min vän Henrik och jag).

Coola foton

Coola foton är coola för att de är just foton - inte målningar. För att man lyckades fånga något med kameran som inte är så lätt att fånga. Det kan vara ljuset som i denna bild. Den blir lite abstrakt, nästan som en målning. Men på en målning är det inte lika speciellt eftersom det inte är lika ovanligt eller svårt att fånga. (På bilden är Amanda i en korridor på Bomans hotell).

Verkligheten kan vara ”overklig”

Jag har överrörliga armar som jag kan vrida nästan 360°, vilket är ett typexempel på tillfällen man måste tolka verkligheten. Skulle jag slaviskt följa bilden skulle ingen tro att det var korrekt tecknat. Ett annat exempel kan man se i detta foto på min systerdotter Frida. Hon står i vattnet som bryter ljuset och ger en illusion av att hon nästan helt saknar ben eller åtminstone har världens kortaste ben. Skulle jag teckna detta skulle det se helt galet ut. (På bilden är som sagt min systerdotter Frida).

Kvalitén

Jag tog dessa två bilder för att teckna av dem. När jag tog ett bad och tittade upp i speglarna i taket såg jag (som jag ofta gör) en cool möjlig målning. Men med det svåra motivet, svåra vinklar och abstrakta karaktär skulle jag behöva mycket bättre kvalitet på själv fotot för att känna mig bekväm med att teckna eller måla av det. (Badkarsbilder på Bomans hotell).

måndag 23 augusti 2021

20

2020-talet gick hårt ut från första stund. Det har varit en märklig tid för alla. Och en märklig tid för mig personligen. Men 2020-talen har inneburit så mycket mer än pandemin för mig. Jag har återupptäckt Stockholm. Fallit huvudlöst kär i denna stad med allt vad den innebär. Det vackra och det fula. I denna teckning har jag försökt fånga ett Stockholm som jag dagligen möter. Teckningen är uppbyggd av sex bilder: I vänstra hörnet sitter Jesustanten på ett av lejonen på Drottninggatan, hon talar obegripligt i ilsken ton så där som hon gör. I högra hörnet syns Hötorget och konserthuset där det alltid sitter någon och njuter av solen eller tar skydd från regnet. I mitten syns trappen från från Holländargatan/Kungsstensgatan ner mot Saltmätargatan. Där sitter min systerdotter Olivia. Åt vänster i mitten av bilden syns Observatorielunden och nedanför en voi på Sveavägen. Längst ner i bild åker raggarbilarna utanför Mac Donalds.

onsdag 18 augusti 2021

Viridian

När jag påbörjade denna målning bestämde mig för att använda en färg som jag i princip aldrig använder. Det är en stark, artificiell grön färg som legat i min målarlåda i åratal. Färgen heter smaragdgrön, eller Viridian på engelska. Den har färgnumret PG18 (pigment green 18). Namnet Viridian kommer från det latinska ordet för grönt (Viridis). Normalt är denna färg mer blågrön men det är inte ovanligt att företag säljer en blandning av PG18 och gult (samt lite vitt) men under samma namn. Säkert delvis för att pigmentet är ganska dyrt och det är ett effektivt sätt att dra ner på kostnaden. Det är en sådan blandning som jag har använt här. Pigmentet är inte så gammalt (1860-talet) men fyllde då en viktig funktion som ett ljusäkta och ofarligt alternativ till Emerald green som innehöll arsenik och förgiftade folk via tapeter, kläder och möbeltyger. Denna variant förgiftar ingen, i alla fall inte bokstavligen. Och du, kära läsare, har du läst min blogg tidigare så vet du att det krävde mod av mig att hålla kvar vid denna kulör.

Linolja på duk ca 95x130 cm

Eftersom jag bor så litet så får tavlorna hänga på tork ovanför min säng.

onsdag 11 augusti 2021

Att vara sedd

Att lära mig att bli sedd har varit, och är en av mina största utmaningar. För mig är att blogga ett sätt att både vara sedd och ändå inte. Jag sitter ju faktiskt bara framför en skärm. Jag kan inte titta in i någon annans ögon. Jag skriver ord på ett tangentbord. Var de orden landar är svårt att uppleva. Jag ser ju inga öron. Jag fotar en teckning eller målning som jag gjort i min ensamhet. I mitt bloggande känner jag mig oftast ensam, osedd och trygg. Som barn brukade jag gömma mig när jag tecknade. Jag satt bakom en fåtölj eller bakom en dörr där ingen kunde se mig. Där lyssnade jag på musik med min lilla bandspelare och tecknade. Som vuxen vet jag att jag måste visa upp vad jag gör för att kunna sälja. Ingen köper en tavla om de inte sett den. Och om jag inte säljer kan jag ju inte måla lika mycket. Enkel matematik. Men naturligtvis är det inte bara så enkelt heller. Andras ögon kan betyda enormt mycket, men mer om det i ett annat inlägg. Denna oljemålning föreställer min vän Gabriella. Målningen är ca 70x125 cm.

torsdag 5 augusti 2021

Emoji

Fördelarna med att använda emoji är stora. De gör det enkelt och snabbt att förtydliga våra känslor och kompletterar ord som skulle kunna uppfattas annorlunda utan en emoji. De ger uttryck för ansiktsuttryck som inte syns genom datorskärmen eller telefonen. Det är intressant hur mycket av en personlighet, en image om man så vill, som de speglar. De blir lite som ord. Vi demonstrerar en tillhörighet genom våra val av ord så väl som våra val av emoji. Säger vi ”mor och far”, ”mamma och pappa” eller kanske ”morsan och farsan” (fast det är kanske ingen som säger så längre?) speglar vem vi är eller vill vara. Jag använder ofta emoji för att ”mildra” ett kort svar. Ge det mer värme. Man kan få ett ”nej” att bli lite mindre hårt med rätt emoji, och man kan skapa en större närhet trots få ord. Ändå inser jag att andelen emoji jag använder är liten. När emoji kom tog det lite tid för mig att lära mig uppskatta dem. Jag hade ett litet motstånd. Och nu har jag ett motstånd till flertal av de emoji som finns till buds. Namaste emojin har jag aldrig använt. Jag associerar den med falsk ödmjukhet av någon anledning som kanske bara finns i mitt huvud? Ibland ogillar jag ”tummen upp” även om det händer att jag använder den själv. Den kan kännas avståndstagande och nonchalant. Självklart beror ju allt på kontexten. En emoji som jag inte kan tyda är stjärnan. Jag vet inte vad man vill ha sagt med den? Å andra sidan är mina mest använda emoji supertråkiga. De är olika grader av glada gubbar och hjärtan av olika slag. Så mitt ”ordförråd” eller ”emojiförråd” behöver kanske fyllas på! Målningen är utförd med linolja på duk och är ca 80x90 cm.

Stor oljemålning på duk

tisdag 3 augusti 2021

Min Gröna Vinbok Del XII

Jag var på min första resa sedan pandemin. Min syster och hennes familj har ett litet hus i Provence dit jag åkte. Rosé dominerade förstås.

Vi provade också annat när vi besökte de olika vingårdarna. Detta var ett rött, vin de pays, som vi åkte förbi på vägen hem från La Bastide Blanche (Bandol). Det låg i ett annat distrikt (Corteaux Varois).

En kväll var min systers svägerska och svåger över och de bjöd på ett fantastiskt vin från Bourgogne.

Utanför en by uppe I bergen ligger ett gammalt slott som gör sitt eget vin. Gården ägs av en svensk kvinna. Där provade vi vitt, rosé och rött.

Vi drack en muscadet som jag inte fann någon information om alls.

Sista vingården vi besökte låg i Provence minsta appellation, Bellet AOC. Det låg högst uppe på ett berg. De är kända för sina vita viner gjorda på Rolle.