Klockan är omkring elva på kvällen när en vän ringer och ber mig hämta henne i Södertälje. Hon hade varit på en dejt och missat sista bussen hem. Medan jag går över bron på väg att hämta bilen blickar jag ut över havet. Musiken spelar i mina rosa hörlurar. Tankar snurrar, så där som de har gjort under en ganska lång tid. Känslor snurrar, så där som de har gjort under en ganska lång tid.
Bilen rullar fram längst den stora gatan som går genom Trosa. Ut på en nattsvart motorväg. Tankarna tar en form. Bildar ett mönster. Stannar upp vid något.
14 km kvar till Södertälje. Landmärken susar förbi. Jag inser att jag kör lite för fort. Saktar ner. Jag spelar samma låt om och om igen. Jo, den där tanken kanske börjar bli en insikt!
Tar avfarten lite för fort. Hade visst tryckt på gasen igen. Men tanken är plötsligt klar. Femton månader har förflutit sedan jag tog ett avgörande beslut som förändrade allt i mitt liv. Det har varit en tid präglad av stor osäkerhet, besvikelser, sorg, rädslor.
Tog jag rätt avfart? Blir osäker när byggnaderna känns obekanta men en skylt lugnar mig. Snart är jag framme. Alla har en historia att berätta om hur corona påverkade deras liv. Så där som under alla stora händelser. Vi kan alla berätta vad vi gjorde när Palme blev skjuten. När Estonia sjönk eller 9/11. På något sätt har vi alla påverkats av corona. Och vi är dessutom mitt i det. Ändå…Jag har haft flertal beställningar under denna tid, jag har möjlighet att arbeta mer än vad jag hinner med (i alla fall just nu). Min livsstil är präglad av en frihet få har. Mina dagar ser aldrig likadana ut. Jag lär mig något nytt konstant. Jag omger mig med underbara människor. Alla jag känner är unika individer som inspirerar mig. Jag vill måla av dem alla!
Där, i ljuset av en gatlykta står min vän och väntar på mig. Hon hade en lyckad dejt och det formligen bubblar ur henne. Vi gör så som vi alltid gör. Bollar tankar fram och tillbaka, reflekterar, berättar om oss själva. Blottar oss. Står för våra tillkortakommanden inför varandra. Vi sopar inte våra brister under mattan.
Klockan hinner precis passera tolv när jag kliver in på Bomans igen. Där är några av mina arbetsvänner fortfarande kvar. Jag sätter mig med dem. Vi pratar om allt och ingenting. Om jobbet, hundar och livet.
Det blev en sen kväll när jag nästan ramlar i säng. Jag sätter åter på mig mina hörlurar. Samma låt. Om och om igen. Mitt liv är nog till stora delar så som det ska vara. Aktivt, rörligt, präglat av kreativitet och fyllt med underbara människor.
 |
| Blyertsteckning |
|
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar