Klockan är omkring elva på kvällen när en vän ringer och ber mig hämta henne i Södertälje. Hon hade varit på en dejt och missat sista bussen hem. Medan jag går över bron på väg att hämta bilen blickar jag ut över havet. Musiken spelar i mina rosa hörlurar. Tankar snurrar, så där som de har gjort under en ganska lång tid. Känslor snurrar, så där som de har gjort under en ganska lång tid.
Bilen rullar fram längst den stora gatan som går genom Trosa. Ut på en nattsvart motorväg. Tankarna tar en form. Bildar ett mönster. Stannar upp vid något.
14 km kvar till Södertälje. Landmärken susar förbi. Jag inser att jag kör lite för fort. Saktar ner. Jag spelar samma låt om och om igen. Jo, den där tanken kanske börjar bli en insikt!
Tar avfarten lite för fort. Hade visst tryckt på gasen igen. Men tanken är plötsligt klar. Femton månader har förflutit sedan jag tog ett avgörande beslut som förändrade allt i mitt liv. Det har varit en tid präglad av stor osäkerhet, besvikelser, sorg, rädslor.
Tog jag rätt avfart? Blir osäker när byggnaderna känns obekanta men en skylt lugnar mig. Snart är jag framme. Alla har en historia att berätta om hur corona påverkade deras liv. Så där som under alla stora händelser. Vi kan alla berätta vad vi gjorde när Palme blev skjuten. När Estonia sjönk eller 9/11. På något sätt har vi alla påverkats av corona. Och vi är dessutom mitt i det. Ändå…Jag har haft flertal beställningar under denna tid, jag har möjlighet att arbeta mer än vad jag hinner med (i alla fall just nu). Min livsstil är präglad av en frihet få har. Mina dagar ser aldrig likadana ut. Jag lär mig något nytt konstant. Jag omger mig med underbara människor. Alla jag känner är unika individer som inspirerar mig. Jag vill måla av dem alla!
Där, i ljuset av en gatlykta står min vän och väntar på mig. Hon hade en lyckad dejt och det formligen bubblar ur henne. Vi gör så som vi alltid gör. Bollar tankar fram och tillbaka, reflekterar, berättar om oss själva. Blottar oss. Står för våra tillkortakommanden inför varandra. Vi sopar inte våra brister under mattan.
Klockan hinner precis passera tolv när jag kliver in på Bomans igen. Där är några av mina arbetsvänner fortfarande kvar. Jag sätter mig med dem. Vi pratar om allt och ingenting. Om jobbet, hundar och livet.
Det blev en sen kväll när jag nästan ramlar i säng. Jag sätter åter på mig mina hörlurar. Samma låt. Om och om igen. Mitt liv är nog till stora delar så som det ska vara. Aktivt, rörligt, präglat av kreativitet och fyllt med underbara människor.
 |
| Blyertsteckning |
BlogThis!Dela på FacebookDela på Pinterest
Det är obegripligt varför man älskar vissa låtar. Jag har en låt med ”Young the Giant” som jag spelat hundratals gånger. Jag kan inte för mitt liv beskriva vad det är med den låten som gör den fantastisk. Det är inte på något sätt en typisk låt för mig att gilla. Men jag gillar den. Jag älskar den. Kanske förknippar jag den med något, med någon eller en känsla - men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag hörde den första gången i höstas. Det var en speciell period i mitt liv, jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Märkligt nog kan jag inte längre känna känslan av förtvivlan. Jag minns att det var så, jag var förtvivlad, men jag minns bara känslan av hopp. Kanske är det vad låten ger mig. Kanske är det därför jag älskar den?
Andra låtar vet man exakt vad de ger för känsla. Musik kan vara plågsamt! Musik kan väcka känslor man försöker begrava. Doft och smak är våra bästa minnesbärare, men nog följer hörseln i form av musik tätt därefter! Ibland räcker första tonen och man kan nästan känna en doft, en smak. En liten melodislinga och man befinner sig i en annan tid, en annan plats.
Musik kan också fungera som en effektiv eskapism. ”Tremonti” spelas just nu i mina rosa hörlurar, medan jag sitter på ett café och skriver detta inlägg. Musiken är tung, intensiv, gitarrburen med tydliga rötter i hårdrocken. Jag älskar den men den ger mig ingen speciell känsla. Den underhåller och får kroppen att vilja följa med i tonerna. Men den väcker inga tydliga känslor hos mig, den är inte kopplad till något minne (ännu).
Igår däremot spelade jag musik som tryckte sig in i mitt bröst. Jag tecknade två stora teckningar efter varandra. Denna blev klar sent i natt. Den är utförd på färgat papper och är ca 50x70 cm stor. Den är inspirerad av en bild jag gjorde i litet format för en tid sedan. Bilden talar till mig. Den känns i mitt bröst.
 |
| Omkring 50x70 cm stor teckning |
|
