Emoji

Fördelarna med att använda emoji är stora. De gör det enkelt och snabbt att förtydliga våra känslor och kompletterar ord som skulle kunna uppfattas annorlunda utan en emoji. De ger uttryck för ansiktsuttryck som inte syns genom datorskärmen eller telefonen. Det är intressant hur mycket av en personlighet, en image om man så vill, som de speglar. De blir lite som ord. Vi demonstrerar en tillhörighet genom våra val av ord så väl som våra val av emoji. Säger vi ”mor och far”, ”mamma och pappa” eller kanske ”morsan och farsan” (fast det är kanske ingen som säger så längre?) speglar vem vi är eller vill vara. Jag använder ofta emoji för att ”mildra” ett kort svar. Ge det mer värme. Man kan få ett ”nej” att bli lite mindre hårt med rätt emoji, och man kan skapa en större närhet trots få ord. Ändå inser jag att andelen emoji jag använder är liten. När emoji kom tog det lite tid för mig att lära mig uppskatta dem. Jag hade ett litet motstånd. Och nu har jag ett motstånd till flertal av de emoji som finns till buds. Namaste emojin har jag aldrig använt. Jag associerar den med falsk ödmjukhet av någon anledning som kanske bara finns i mitt huvud? Ibland ogillar jag ”tummen upp” även om det händer att jag använder den själv. Den kan kännas avståndstagande och nonchalant. Självklart beror ju allt på kontexten. En emoji som jag inte kan tyda är stjärnan. Jag vet inte vad man vill ha sagt med den? Å andra sidan är mina mest använda emoji supertråkiga. De är olika grader av glada gubbar och hjärtan av olika slag. Så mitt ”ordförråd” eller ”emojiförråd” behöver kanske fyllas på! Målningen är utförd med linolja på duk och är ca 80x90 cm.

Stor oljemålning på duk