Älskar, älskar inte…

Nästan alla i min omgivning har haft otur i kärlek den senaste tiden. En del av frustrationen är känslan av att inte kunna påverka sin situation, vara maktlös. Jag känner lite så i mitt liv i övrig just nu. Flertal saker är bortom min kontroll och jag tycks mest vänta. Det är väl från sådana känslor som vidskepelse föds. De där märkliga tankarna som poppar upp; om jag får ett meddelande när jag lämnat telefonen i ett annat rum, då kommer beskedet jag väntar på… om vattenkranen droppar två gånger till så betyder det att … som ett ”älskar, älskar inte” syndrom. Totalt ologiska tankar. 

En av mina käraste vänner säger alltid ”det var nog inte meningen”. Jag verkligen ogillar den tanken. Vems mening? Betyder det att det finns någon som styr över oss, och vad är slutmålet (jag kan hålla på i evighet med förnuftsdrivna argument), men när det känns som om man försöker ta ett steg fram på isen och snabbt halkar tillbaka är det nästan så att jag ger henne rätt. 

Efter alla dessa deppiga samtal och tankar tog jag ut min älskade lånehund Ronja på promenad. Vi kastade boll i mörkret och regnet, och plötsligt kändes allt lite bättre. Trots allt är min kreativitet på högvarv just nu. Jag skissar i min nya erotiska skissbok (som är SÅ för mycket, säger jag och rodnar) och jag tecknar och målar den ena bilden efter den andra. Och har fler idéer och påbörjade bilder än vad jag hinner slutföra. 

Slutsats: om det är så att det finns en förutbestämd mening, är min mening tydligen att kasta boll med en hund. Sen blir allt bra igen 😀

Ytterligare en blyertsteckning