onsdag 21 juli 2021
Min musikhistoria del I: Never Mind
Jag växte upp i en familj där operabesök var vardag och där vi glatt trallade med i ”jag älskar Carmen, Carmen älskar mig, får jag ej Carmen så dödar jag mig”. Min favoritopera var Puccinis Boheme; När jag frös sjöng min far ”så kall du är om handen, låt mig få värma den i min”. Länge trodde jag att det bara fanns två typer av musik: klassiskt och ABBA. Jag gick i en skola på Östermalm där en tredjedel av mina klasskamrater hade journalister till föräldrar. Där mötte jag Beatles och jazz. Så främmande den musiken var. En av mina bästa vänners bror spelade saxofon. Där lärde jag mig att världen är full av olika typer av musik.
Radion var en vän och en väg att bredda sin musiksmak, och söka sin väg. Ratata spelade flitigt av mig och min syster. När jag var tretton år fick jag en LP med Kate Bush av min syster. Jag hade aldrig hört något liknande; jag var mindblown…with my silver Buddha and my silver bullet…Jag var för ung för att förstå texterna till fullo men musiken och hennes röst var fantasieggande och jag skapade mig en egen värld.
Nyfikenheten drev mig att söka efter något mer, något eget. Popen och synten bet inte tag i mig. Gyllene tider och Depeche Mode grep mig aldrig. David Bowie, Iggy Pop, Madness och U2 lämnade avtryck men det var upptäckten av punken som verkligen fick mig att hitta hem. Det började lite försiktigt med The Clash, The Jam och Imperiet; via KSMB tog jag språnget. Jag har svårt att minnas allt jag lyssnade på numera, för mycket av musiken var små källarband som spelade på Vita huset och vad nu alla ställena man gick på konserter hette. Men några av de större grupperna har stannat kvar i minnet: Buzzcocks, Dead Kennedy, The Exploited och The Misfits. Sitter och lyssnar på ”All Hell Breaks Loose” medan jag skriver. En del av mig vill skämmas lite, musiken är enkel och direkt. Men jag kan fortfarande höra vad jag hörde då. Och det är förvånansvärt melodiöst bakom den skräniga muren av ljud.
Min dåvarande pojkvän som jag var enormt kär i, lyssnade på hårdrock. Jag tyckte aldrig om de gälla rösterna men vi möttes i Motorhead ”Ace of Spades”. Och han introducerade Pink Floyd för mig. Mina tydligaste minnen av de nästan tre år vi var tillsammans är präglade av musik, sex och så tecknade vi på samma teckning. Vi låg i min säng och bytte plats efter ett tag för att fortsätta att teckna där den andra hade tecknat. Och musiken spelade ständigt. Tänk om jag fick uppleva något liknande igen. Att bara hänga med någon, i sin säng, med kärlek, beröring och musik.
Jag minns fortfarande när jag hörde Jesus and the Mary Chain första gången. Jag hade en kompis som jag tyckte var så spännande. Hon var inte som någon annan. Jag minns inte längre varför jag tyckte så. Men hon introducerade mig till de skräniga gitarrerna och entoniga musiken. De sålde förstås ut sig med sin hit ”Happy When it Rains” för under denna tid var det ofta så man såg på det. Blev bandet du älskat stort sålde de ut sig. Som om man ville ha ensamrätt på dem.
Hur njutbar var den musiken som jag då lyssnade på? Hur mycket är det bara nostalgi som gör att jag fortfarande kan höra det? Mmm kanske är det så, men samtidigt: lyssna på Bad Brains ”I againt I”. Det är fortfarande bra!
Jesus and the Mary Chain var ett tydligt kliv mot snällare musik, och min och resten av världen blev fascinerade av the Pouges. Irländska pubar var på modet, i alla fall i våra kretsar. Eller var det bara för att en av mina vänner var irländsk?
Alla måste ju bo i London någon gång i livet, så jag for dit. Där upptäckte jag The Smiths, lite senare än alla andra. Jag kan fortfarande minnas när jag tog till mig texten ” And if a double-decker bus, crashes into us, to die by your side, is such a heavenly way to die”.
Och tänk när jag första gången hörde Sugercubes. Den rösten, den känslan och den musiken. Vild och vacker. Lätt galen. Hur många gånger lyssnade jag på Birthday? Jag spelar den i skrivande stund och den förtrollar mig fortfarande. Resten av skivan gjorde dock aldrig något bestående intryck på mig trots att det fortfarande var LP skivans era och normalt så lyssnade man sönder varje LP man köpt, vare sig det var bra eller inte.
Denna teckning är en hyllning till mina punkår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar