Konstnärsbegreppet

Jag har alltid tyckt att ordet konstnär är ett svårt ord. Jag gör vad jag kan för att undvika ordet och istället använda omskrivningar. Ett av de vanligaste uttrycken jag använder är bildskapare. Jag undviker ordet för att det är så prestigefyllt, känns svårt att leva upp till, och är så fyllt av förväntningar. Jag upplever inte mig själv som en typisk konstnär, men det kanske jag är? Jag inser att det är lite löjligt av mig att sky ordet så mycket. Per definition är det ju konstnär det jag är. Och alla yrken möter fördomar och förväntningar. Jag kände en gång en polis som brukade undvika att prata om sitt yrke på fester. Han var trött på fördomar, standardskämt och kommentarer som han hade hört för många gånger. Jag känner en framgångsrik kvinna som i dejtingsammanhang tonar ner eller avstår från arbetsrelaterade konversationer i rädsla för att mötas av fördomar. Själv brukar jag också ducka undan ämnet konstnär på fester. Det är dock inte av samma anledning som jag just nämnt. Jag tycker inte om att prata om vad jag gör annat än med mycket nära vänner. Och det finns mer att säga om det men mer om det i framtiden. Hur som helst så försöker jag numera att öva mig på att kalla mig konstnär. För det är ju så. Jag är ju konstnär. Hur lyckad, hur duktig eller framgångsrik jag är är ju en annan sak.

Dagens teckning är utförd i blyerts på hotpressed akvarellpapper (300)