I Mitt Bröst

Det är obegripligt varför man älskar vissa låtar. Jag har en låt med ”Young the Giant” som jag spelat hundratals gånger. Jag kan inte för mitt liv beskriva vad det är med den låten som gör den fantastisk. Det är inte på något sätt en typisk låt för mig att gilla. Men jag gillar den. Jag älskar den. Kanske förknippar jag den med något, med någon eller en känsla - men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag hörde den första gången i höstas. Det var en speciell period i mitt liv, jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Märkligt nog kan jag inte längre känna känslan av förtvivlan. Jag minns att det var så, jag var förtvivlad, men jag minns bara känslan av hopp. Kanske är det vad låten ger mig. Kanske är det därför jag älskar den? 

Andra låtar vet man exakt vad de ger för känsla. Musik kan vara plågsamt! Musik kan väcka känslor man försöker begrava. Doft och smak är våra bästa minnesbärare, men nog följer hörseln i form av musik tätt därefter! Ibland räcker första tonen och man kan nästan känna en doft, en smak. En liten melodislinga och man befinner sig i en annan tid, en annan plats. 

Musik kan också fungera som en effektiv eskapism. ”Tremonti” spelas just nu i mina rosa hörlurar, medan jag sitter på ett café och skriver detta inlägg. Musiken är tung, intensiv, gitarrburen med tydliga rötter i hårdrocken. Jag älskar den men den ger mig ingen speciell känsla. Den underhåller och får kroppen att vilja följa med i tonerna. Men den väcker inga tydliga känslor hos mig, den är inte kopplad till något minne (ännu). 

Igår däremot spelade jag musik som tryckte sig in i mitt bröst. Jag tecknade två stora teckningar efter varandra. Denna blev klar sent i natt. Den är utförd på färgat papper och är ca 50x70 cm stor. Den är inspirerad av en bild jag gjorde i litet format för en tid sedan. Bilden talar till mig. Den känns i mitt bröst. 

Omkring 50x70 cm stor teckning