En tidsresa

En grå och kall novemberkväll följde jag med min vän Gabriella till Midsommarkransens centrum. Vi vandrade upp på torget som omges av typiska betonghus från 60-talet. Det ligger något deppigt över dessa förorter. Allt är lite gråare, lite kallare och lite fulare. Vi kliver in i folketshus, går upp för de breda trapporna. Plötsligt sveps jag in i en annan värld. Där, bland betong och gråhet möts jag av människor som får mig att vilja plocka fram telefonen för att försäkra mig om jag fortfarande befinner mig i 2000-talet. De är klädda i spetsklänningar och höga klackskor, och stämningen är stark, dramatisk, sensuell och introvert. För de dansar tango. Jag sitter på en stol i mina jeans, boots och rosa hörlurar och betraktar denna märkliga värld. Någon bjuder upp min vän, de använder knappt ord, de bara sveper iväg på dansgolvet. Gabriella flyttar sina fötter följsamt efter sin förare (de kallas så, förare och följare), ibland flyttas hennes fot upp mot hans ben, ibland nästan släpar han henne, fötterna rör sig snabbt, sen stillas rörelserna, för att återuppta sin forna takt. Ett leende sprider sig på bådas läppar i samförstånd över en subtil rörelse som går mitt otränade öga förbi. Men jag ser deras samförstånd. Hur kan jag inte vilja avbilda detta? Sen dess har jag försökt att hitta ett sätt att fånga tangon. 

Tango

Fineliner teckning

Akryl och blyerts