Favoriters vara eller icke vara

Jag frågar ofta folk vad deras favoriter är. Deras favoritfilm, favoritdoft, favoritvin, favoritmusik. Det är en konversationsstartare för mig. Ett sätt att komma igång att prata om saker jag gillar att prata om. Själv har jag dock aldrig haft favoriter av något slag. När jag var inne på historia hade jag ingen favoritperiod. Det som fascinerade mig var just hur en tidsepok stod mot en annan. Hur saker förändras och hur saker hör ihop. Att försöka bestämma en favoritfärg är nästan som ett hån. Alla färger har sin plats, och sin tid, och förtjänar kärlek. Och när det gäller musik förändras favoriterna konstant. Att välja en favoritgenre är omöjligt. Ibland vill jag lyfta lätt med Mozart, ibland kan de kalla tonerna från Röyksopp fascinera, ibland är Korn det ända som spelas i mina hörlurar. Och att välja en favoritlåt beror helt på vilken månad och vilket år jag får frågan. Jag lyssnar ofta intensivt på en spellista på omkring 10-20 låtar som jag sedan kanske aldrig återvänder till igen. Men det finns musik som blir kvar. Kent är en av få svenska grupper som jag lyssnat på. Och de har återkommit även om det kan gå långt mellan gångerna. Jag insåg nämligen nyligen att tiden inte stått stilla efter att Kent gav ut sitt album ”Vapen och ammunition”. Jag har nu sju album att välja och vraka ifrån…Ibland kan man tro att min blogg är en musikblogg… :-)