Ode till Stockholm

Klockan är långt efter midnatt och jag går hem genom stan. Mina steg är snabba, inte för att jag egentligen har bråttom. Mest av gammal vana. Eller för att det känns skönt att bli trött i kroppen. ”Är jag en astronaut, är jag så ensam” sjunger Kent i mina hörlurar. Hornsgatan känns inte så lång som den egentligen är. Jag går förbi platser. Platser som är fyllda av minnen. Där till höger, där bodde någon som jag en gång kände. Och där, där på Mariatorget bröt jag min stortå första gången. Och på kyrkogården…där…men jag stannar inte. Inte en sekund. Jag går vidare ner förbi slussen. Det blåser alltid här. Gamla stan med sina kullerstensgator som hatar alla skor som inte är foträta. Förbi den ena vinbaren efter den andra. Dåliga dejter flimrar förbi. Men Gamla stan är inte stor och snart ligger Mynttorget bakom mig. City som möter mig har en helt annan karaktär. Några enstaka ensamma människor skyndar förbi. Kanske är de också på väg hem. Kanske går de också med virvlande tankar? En polisbil svänger in på gatan. Hur många gånger har jag satt min fot här, på Drottninggatan? Hur många gånger kan min fot ha trampat precis på samma plats? Jag har sett affärer stänga igen, men folk köar nästan alltid till Zara. På caféerna sitter man vid varannat bord där det inte är kryssat. Nu är jag snart hemma. Här skulle minnen kunna trängas men de har skjutits bort av vardagen.