Min process

I isoleringen har man alldeles för mycket tid att tänka, men en del tankar gör gott. Den som följt min blogg känner väl till min Amanda. Hon är som min dotter och bästa vän i ett. Vilket är stort nog. Men hon är också enormt viktig i mitt bildskapande. Många människor har bidragit på många sätt, men ingen på det sätt som Amanda. Amanda är med mig i allt jag gör (liksom jag är med i allt hon gör). Vi pratar nästan dagligen i telefon. Ibland hänger vi oss kvar i telefonen, utan att prata. Jag kanske målar och hon går i någon butik, lagar mat eller borstar tänderna, som gör att vi tappar fokus på att prata. Men vi hänger kvar där, bredvid varandra.  

Jag pratar med Amanda i telefon och målar det sista

När jag fick detta uppdrag så såg livet annorlunda ut. Att måla en så stor målning (den är 210 cm bred) är ingenting konstigt. Det har jag gjort förr. Men jag hade inte räknat med att behöva måla den i min lilla lägenhet där själva rummet inte är större än nio kvadrat. Det var precis på millimetern att jag fick upp duken på väggen ovanför min säng. Men det gick! Så där har jag stått, i min säng, och målat. Egentligen är inte det heller det mest egendomliga jag gjort. Jag har många historier om märkliga arbetsförhållanden som jag skulle kunna dra. Men processen har varit motigare än vanligt. Kanske påverkad av isoleringen men alla större arbeten är fulla av problem som måste lösas. I denna tavla hade jag inte alla kuddar från början, de kom till för att jag insåg att det såg så tomt ut (och Bomans lever efter principen horror vacuum). Färgskalan såg helt annorlunda ut från början och har förändrats steg för steg. För att nämna några saker.

Men när jag är i tvivel, då har jag Amanda. Jag har lärt mig att när jag är mitt i en stor målning och plötsligt inser att något är helt fel med målningen så får jag inte bli känslomässig. Tappar jag självförtroende kommer jag ge upp. Istället måste jag se projektet som en intressant problemlösning. Det är där Amanda spelar en så stor roll. Jag pratar aldrig med någon annan (förutom ibland med Kristin) för jag är rädd att de ska sänka mitt självförtroende, få mig att känna. Amanda är alltid saklig. Jag känner att hon i grund och botten alltid tror på mig. Så när hon kritiserar mig känns det alltid sakligt. Jag skickar bilder vart eftersom jag målar, och hon säger vad hon tycker. Flertal val och förändringar i denna tavla kommer från henne. Många val hade jag aldrig kommit på själv. 

Linoljefärg på linneduk

Målningen i själv rummet