Så märkligt hur en byggnad kan väcka så mycket känslor – det är ju trots allt bara en byggnad. Men bränder är så omtumlande. Jag har bevittnat en stor brand på nära håll i mitt liv. Jag minns när Katarina kyrka brann, men jag bevittnade aldrig branden på nära håll. Däremot såg jag när en av ladorna på Åda gård brann. På den tiden bodde jag på Thureholm (som ligger omkring åtta km bort från Åda) men mitt ex hade sin verkstad i Ådas lada. Vi kunde se branden hemifrån innan vi åkte dit. Vi frågade oss varför vi åkte egentligen, det fanns ju ingenting vi kunde göra. Men upplevelsen var så stark och tanken att sitta hemma som om ingenting hade hänt var otänkbar. Jag kan än idag inte formulera vad jag kände. Storskaligheten i branden, hur okontrollerad den var, hur skrämmande eld egentligen är. Den kommer från ingenstans, den finns inte och sedan uppstår den.
Notre Dame var inte bara en byggnad, det var en symbol– av alla tänkbara byggnader, varför just Notre Dame! Grete belyser dock en tanke jag tror alla snuddat vid: hur absurt det är att vi inte reagerar på samma sätt när vår natur, djur och jord lider så mycket värre än en byggnad. Hon har helt rätt. Ändå kan inte förnuftet kontrollera mina känslor av förlust för Notre Dame. För hon står också för något som ger mig hopp om mänskligheten – nämligen att vi skapar och älskar skönhet helt utan (i alla fall ofta helt utan) vinstvinning, utan prestige, bara för att vi i all vår själviskhet också har en god sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar