Sinnlighet

Jag har kommit in på ämnet sinnlighet med ett flertal vänner senare tid, senast idag talade jag och min Amanda (som jag känt i hela hennes liv och som är det närmaste en dotter man kan ha utan att vara blodsband) om det. Under normala omständigheter är jag nog inte den mest känslosamma personen, men jag är sinnlig. Allt från små vardagliga saker som att vädra i sovrummet och njuta av känna frisk luft, krypa ner under ett varmt täcke i ett svalt rum och gärna får det vara nybäddat och lukta äpple från sköljmedlet, bara för att nämna några småsaker. Något som jag har börjat sakna allt mer i mitt liv är frånvaron av långa promenader i skogen eller vid havet. Jag har just insett att större delen av mitt liv har jag faktiskt haft hundar och gått i skogen med dem, nära nog dagligen. Att gå i skogen eller vid havet är förvånansvärt sinnligt. Även när man går samma sträcka erbjuder varje dag nya synintryck; en dag kan det vara strålande sol som glittrar över havet, en annan dag möter man en magisk dimma. Doften av skogen är också något jag kan sakna. Ljudet från vattnet som kluckar mot klipporna en vindstilla dag eller bruset från havet när vinden blåser upp. Känslan att gå upp för ett berg och ner på en bädd av mossa, hoppa mellan stora trädrötter som slingrar sig fram på stigarna eller ibland olyckligtvis trampa ner i ett kärr (för det hände allt för ofta att jag och hundarna kom hem blöt upp till höften J). 

Normalt brukar jag skriva och visa när jag tecknat klart en skissbok men denna skissbok, som egentligen kanske snarare borde kategoriseras mer som en dagbok, kommer jag nog aldrig att slutföra eftersom den var så specifik för en viss period i mitt liv. Av allt man kan måla är nog naturmotiv jag är absolut svagast på, så teckningarna är inte mina starkaste alster, men de var aldrig heller tanken att utföra konst. Jag ville nog bara bevara upplevelserna som vi hade. 

Själva skissboken