Teckning på färgat papper och lite random tankar

Jag har många gånger skrivit om den bristande förmågan man har att objektivt betrakta sina egna teckningar och målningar. Det är ofta en kamp där man använder sig av en rad olika knep för att återfå ”synen”. För den som inte tecknar eller målar kan det kanske vara svårt att förstå. Men man stirrar så mycket på sin bild att man ser till slut ingenting. Det är en kamp som jag gissar att alla som ägnar sig åt konst känner igen. Men! Faktiskt finns det ett ”uppsida” med detta. Hur konstigt det än låter. Jag har gått igenom mina gamla bilder. En del saker jag gjorde för bara några år sedan chockerar mig nästan. De är så dåliga! Det är obegripligt att jag inte såg hur dåliga de var! Men…tänk om jag hade sett det. Tänk om jag hade vetat hur dålig jag var; då hade jag kanske aldrig velat teckna eller måla igen. Kanske är det skillnaden mellan de som slutar att måla – de som ser sina resultat för vad de är! Och vi som fortsätter att måla för att vi är lite naivt blinda! Så, leve blindheten! För det är ibland ett hinder, men kan också vara en gåva!