onsdag 24 februari 2021

Sömnparalys

I somras visade pandemin en annan sida. Från de tomma gatorna och tystnaden som rått kom värmen och plötsligt vände allt. På Bomans hotell hade vi konstant fullbokat och trycket och efterfrågan var enorm. Eftersom Bomans ligger i Trosa och jag bor i stan sover jag över på hotellet när jag jobbar där. Ibland får jag bo lyxigt i något av rummen, men när hotellet är fullbelagt sover jag antingen i bastun eller som i somras, på en bäddmadrass i en av konferensrummen. Till historien hör också att vi hade problem med brandlarmet som var för känsligt inställt och gick i tid och otid.  

En morgon vaknade jag av en märklig känsla. Bredvid mig satt en kvinna på huk. Hon såg ordinär ut. Klädd i kjol och en blus. Hon kunde ha varit vilken gäst på hotellet som helst. Det fanns ingenting hotfullt med henne, snarare tvärtom, men jag visste när jag såg henne att hon inte existerade - men ändå - där låg jag på golvet och tittade in i henne ögon. Jag tror aldrig att jag varit så rädd i hela mitt liv. 

Jag är ateist, har aldrig trott på spöken och är inte mörkrädd. Så förutom att jag var rädd, kände jag mig också lite chokad och lite skamsen över min upplevelse. Jag berättade inte om den för särskilt många. Mest för att jag inte ville ta diskussionen om spökens vara eller icke vara.  

Hursomhelst fick jag till slut ett tillfredställande svar på min upplevelse. Jag hade varit med om sömnparalys. Ett tillstånd som kan uppstå när man är under stress och fått sin sömn störd. Man är paralyserad när man är i REM-sömn (man hindras på så sätt från att agera ut vad man drömmer). Men det händer att man vaknar upp men kroppen är fortfarande delvis kvar, både i form av att man är förlamad och att man är kvar i REM-sömnen vilket innebär att man kan hallucinera.  

I min bild har jag försökt att sammanfatta de historier jag hört och läst om. För det är en skräckupplevelse. De flesta ser liknande saker, beroende på kultur och tid. Det vanligaste tycks vara upplevelsen av ondska och många ser en svart figur i hatt. Förr var det ofta demoner eller häxor.  

Själv kände ingen ondska. Och jag såg en vanlig Svensson Bomansgäst. Inte mycket stoff att teckna eller måla. Ska jag tolka det som att jag är en ovanligt tråkig person? :-)
Upplagd av
Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)