Barnporträtt

Jag bor i det minsta lilla krypin man kan tänka sig, men jag älskar att bo här. Jag har ett underbart fönster som vätter ut mot en innegård, så där klassiskt vasastadsaktigt. Där har jag lyssnat på grannen mittemot som suttit och spelat gitarr i sitt fönster, där har jag lutat mig över för att få en glimt av min systerdotter och hennes kör som sjungit julsånger nere på gården. Där har jag betraktat den blåa himlen i värmeböljan i somras och nu beundrat de stora snöflingorna som tungt och sakta lägger sig över plåttaket. Men i jag måste erkänna att varje gång jag ska ta en bild på mina senaste teckningar eller målningar svär jag lite tyst för mig själv. För jag bor i norrläge, och de senaste månaderna har ju inte direkt bjudit på sol! Så varje bild jag tar är så långt ifrån hur de ser ut i verkligheten.