Jag talade med en person som inte finns på några sociala medier, som aldrig skulle skriva något privat på ett öppet forum. Det fanns en tid jag kände exakt likadant, och när jag hörde de orden tänkte jag på min blogg. Hur skulle den personen se på min blogg. Förmodligen väldigt negativt.
Samtidigt som en del av mig uppenbarligen skäms över min öppenhet, så är sanningen att just detta är det sundaste och bästa jag kan göra för mig själv.
Jag har alltid varit lite blyg och försiktig beträffande mina bilder. Jag kan inte ens förmå mig att kalla de konst. Länge visade jag aldrig upp vare sig det jag tecknade eller skrev. Jag tror aldrig jag fått ett enda jobb genom att hävda mig. Snarare har jag nog förlorat många jobb för att jag inte vågar.
När jag började denna blogg var det i ett led att våga visa upp mig mer. För att få tid att ägna mig åt mina bilder behöver jag sälja mer och ingen säljer utan att visa vad man gör.
Mina tidiga inlägg handlade om material och teknik, men aldrig om mig själv.
Nu är jag helt ren, helt ärlig och nästan utan filter här på bloggen. Men det är också en trygghet. Jag möter ingen ansikte mot ansikte. När jag står på en utställning våndas jag så mycket. Jag tror inte att någon ser eller vet. Jag har lärt mig fraser och ler mig igenom allt, men inombords är jag fortfarande den där lilla Karin som bara vill gömma mig för allt. Med min Amanda som undantag visar jag aldrig frivilligt upp det jag gör, särskilt inte under arbetets gång. Men det är inte så jag vill att det ska vara. Tro mig. Jag önskar verkligen att jag kunde våga dela vad jag gör med andra. Jag vill verkligen våga vara så som jag är här på bloggen även i verkligheten.
 |
| Blyertsteckning |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar