Drömmen om Stjärnorna

Ett av mina favoritminnen från min barndom är alla de gånger som min äldre kusin Håkan och jag satt på trappen på vårt sommarhus mitt i natten och tittade upp mot stjärnorna medan vi pratade om alla tings ändlighet och om universums oändlighet (numera är man dock inte så säker på den saken). Jag hade inte så många som jag kunde prata om sådana frågor med som barn, men jag hade Håkan. Vi ifrågasatte gud, vi mötte idéen om vår dödlighet och vi accepterade livets meningslöshet tillsammans. Det var svindlande och det var speciellt att dela det med någon. Tillsammans, där under stjärnhimlen. Jag har en fantasi, en dröm. I den ligger jag på rygg och tittar upp på himlen och får nästan svindel. Men en hand bredvid mig ankrar mig. Ibland är det som att samtal kan ha en magi om man inte sitter mitt emot varandra. Om inte alla former är så ordnade. Men jag kommer aldrig dit. Av olika skäl tycks jag aldrig få ligga där på rygg och förlora mig i natthimlen. I början av sommaren tycker man sig ha all tid i världen. Sommaren gör så med mig. Solen gör så med mig. Som om jag tar den förgivet och tror att den ska vara i evighet. Så fort något är underbart är det som att det ska vara i evighet och varje gång sommaren tar slut känner jag samma sak. Jag blir förvånad!