Rädsla
Jag har skrivit om känslor förr i min blogg, och kommer säkert att göra det många gånger till. Alla känner de känslor som finns att känna, men vissa känslor är vanligare och starkare hos vissa individer än hos andra.
Jag är inte särskilt rädd i min läggning. Har aldrig varit mörkrädd, spökrädd eller rädd för människor (även om man borde?). Har aldrig varit rädd att det ska stå en ”ful gubbe” i ett hörn. Jag trodde förvisso som barn att det kunde finnas någonting under sängen (så där som många andra) men jag hanterade det genom att lägga mig själv under sängen. Då kunde ju ingen annan vara där.
Jag var och är inte rädd för att bli sjuk nu under pandemin, men jag hade absolut en period när jag var rädd för hur det ska gå för världen, för mitt kära Bomans hotell, mina vänner och mina framtidsplaner och drömmar var hotade. Det var en befogad rädsla, men rädsla är en känsla. Man kan inte styra över den och när känslan gått över så är det så, vare sig hotet är över eller inte.
I somras upplevde jag dock en annan typ av rädsla (som jag skrivit om tidigare här på bloggen). En mer ren ”skräckfilms” känsla. Jag upplevde sömnparalys. Jag antar att det är vad jag bearbetar nu i min bildserie. Men känslan är nu bara ett minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar