fredag 29 december 2017

Seendets gåta



Ofta ägnar man sig så intensivt åt en bild att man upphör se den, man blir som förblindad. Den blindheten för en bild är, som jag ser det, den värsta fienden inom skapande som man har. Jag har dock några lösningar som ibland fungerar. En av dem är att tillåta sig att ta risker och leka lite. Ibland lossnar mycket för att man slappnar av. Ett annat sätt, som oftast är det bästa, är att låta tiden gå. Lägger man ifrån sig en teckning eller målning och återkommer ett par månader senare (eller ännu hellre ett halvår senare) så brukar man förvånas över hur man inte kunde se det då uppenbara felet. Problemet är att man sällan har tiden eller lusten att vänta. Man kan också ibland "lura" sig själv att "se bättre" genom olika metoder så som att vända bilden uppochner, titta på den i en spegel eller ta ett fotografi av den. Genom kameralinsen kan man ibland skymta bildens verkliga skepnad istället för den skenbild man själv har fastnat i. Det kan också löna sig att be någon i sin omgivning att titta på det man gör. Jag frågor ofta min man, rättelse, jag frågar alltid min man om jag är hemma och målar eller tecknar. Kristin på Bomans hotell (som jag målar mycket för) har också ett bra öga som kan visa rätt väg när jag känner mig osäker på resultatet. Deras "fräscha" ögon är mycket användbara när mina egna sviker.


Oljemålning utförd med färger från bland annat mussini

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar