Hur mycket upprepar jag mig?

I skrivande stund har jag gjort 664 inlägg på denna blogg. Jag minns inte alltid vad jag skrivit tidigare och undrar ofta hur mycket jag egentligen upprepar mig. Förmodligen ganska ofta. Ibland har jag så mycket jag vill skriva om, så mycket jag vill berätta. Andra gånger tar orden slut. Det har varit perioder när jag bara har publicerat en bild, helt utan text. Andra gånger har jag blottat mig totalt. Alla mina tankar och känslor. Ibland har jag nästan hänsynslöst noggrant och ingående beskrivit material och pigment, papperstyper och penslar. Allt efter behov och allt efter vem jag är där och då.  

Denna teckning är utförd i blyerts på akvarellpapper (HP, syrefritt och åldersbeständigt) som är 56x76 cm.

Shibari/Kinbaku

Jag har några vänner som ägnar sig åt shibari. För dem är inte shibari nödvändigtvis kopplat till sex. Det är oftast mer mentalt. Det kan vara en form av meditation, en stillhet. Ibland och för vissa är det också kopplat till smärta. Ett sätt att testa och tänja sina gränser, ett sätt att utmana sin kropp. Att bevittna Shibari är som att bevittna dans. Det är så vackert på så många plan.  

Mitt estetiska sinne älskar rörliga kroppar. Det har jag alltid gjort. Att bevittna shibari där den som blir knuten hänger från taket är magiskt vackert, för kroppen har så mycket ”utrymme” att visa sin rörlighet. För Shibari är förstås extremt stilla (man är ju fastbunden och allt :-) men samtidigt utforskar ofta riggern hur rörlig kroppen är. Det finns också något otroligt vackert i den connection som jag ofta ser mellan dem som utför shibari.  

I den här bilden testade jag att leka lite kring ämnet. För det finns något så fantasieggande med Shibari, vilket jag försökte tidigare och fortsätter att försöka fånga. Vet inte om jag lyckats riktigt ännu dock. Men så känner jag alltid.  

Shibari är otroligt estetiskt men det passar inte min personlighet. Det passar inte min sexualitet. Jag vill själv inte delta, och jag blir inte sexuellt upphetsad av att bevittna Shibari heller. Min kinks är inte din kinks men din kinks är ok. Om jag skulle försöka formulera varför Shibari inte är för mig, tror jag att ordet stillhet är centralt. De män som gjort djupast intryck på mig, som tagit plats i mitt hjärta, de har varit passionerade. Och för mig är nog passion lite av motsatsen till stillhet. Det är nog bara så djupt kopplat till min sexualitet. Jag har heller inget stort intresse för meditation. Jag har respekt för det men upplever att jag får liknande upplevelser av att måla och teckna. Och faktiskt kanske lite när jag tränar också. Men mitt konstnärs-jag älskar shibari för att de möjligheter jag ser i den bilden, av att trotsa gravitationen, att utmana sinnena: trots eventuell smärta, trots att vara fastlåst hitta lugnet. Stillheten.

och btw, teckningen är 56x76 cm stor, utförd i blyerts. Under arbetets gång frågade jag mig "varför gör jag så här mot mig själv" säkert tusen gånger. Räkna antalet pärlor!!! Det är min utmaning till dig!

Dejtande & Dumpande

 

Konstnärsbegreppet

Jag har alltid tyckt att ordet konstnär är ett svårt ord. Jag gör vad jag kan för att undvika ordet och istället använda omskrivningar. Ett av de vanligaste uttrycken jag använder är bildskapare. Jag undviker ordet för att det är så prestigefyllt, känns svårt att leva upp till, och är så fyllt av förväntningar. Jag upplever inte mig själv som en typisk konstnär, men det kanske jag är? Jag inser att det är lite löjligt av mig att sky ordet så mycket. Per definition är det ju konstnär det jag är. Och alla yrken möter fördomar och förväntningar. Jag kände en gång en polis som brukade undvika att prata om sitt yrke på fester. Han var trött på fördomar, standardskämt och kommentarer som han hade hört för många gånger. Jag känner en framgångsrik kvinna som i dejtingsammanhang tonar ner eller avstår från arbetsrelaterade konversationer i rädsla för att mötas av fördomar. Själv brukar jag också ducka undan ämnet konstnär på fester. Det är dock inte av samma anledning som jag just nämnt. Jag tycker inte om att prata om vad jag gör annat än med mycket nära vänner. Och det finns mer att säga om det men mer om det i framtiden. Hur som helst så försöker jag numera att öva mig på att kalla mig konstnär. För det är ju så. Jag är ju konstnär. Hur lyckad, hur duktig eller framgångsrik jag är är ju en annan sak.

Dagens teckning är utförd i blyerts på hotpressed akvarellpapper (300)

Teckning på färgat papper och lite random tankar

Jag har många gånger skrivit om den bristande förmågan man har att objektivt betrakta sina egna teckningar och målningar. Det är ofta en kamp där man använder sig av en rad olika knep för att återfå ”synen”. För den som inte tecknar eller målar kan det kanske vara svårt att förstå. Men man stirrar så mycket på sin bild att man ser till slut ingenting. Det är en kamp som jag gissar att alla som ägnar sig åt konst känner igen. Men! Faktiskt finns det ett ”uppsida” med detta. Hur konstigt det än låter. Jag har gått igenom mina gamla bilder. En del saker jag gjorde för bara några år sedan chockerar mig nästan. De är så dåliga! Det är obegripligt att jag inte såg hur dåliga de var! Men…tänk om jag hade sett det. Tänk om jag hade vetat hur dålig jag var; då hade jag kanske aldrig velat teckna eller måla igen. Kanske är det skillnaden mellan de som slutar att måla – de som ser sina resultat för vad de är! Och vi som fortsätter att måla för att vi är lite naivt blinda! Så, leve blindheten! För det är ibland ett hinder, men kan också vara en gåva!

No rest for the wicked

Jag bor på Wallingatan i Stockholm, mittemellan norra bantorget och Tegnérlunden. Det är inte långt till de kvarter där jag växte upp och till den park jag besökte mer eller mindre dagligen som barn. Jag har alltid haft lätt att anpassa mig, så jag har alltid trivts var jag än har hamnat i livet, men det här är ändå hemma. I mitt lilla krypin finns ett ganska stort vackert fönster med en generös fönsterbänk och en utsikt över plåtbeklädda takåsar. Just nu, när jag skriver denna text tittar jag nu och då ut. Varje gång jag gör det drar jag in lite extra mycket luft i lungorna.

Sweet & Salt

Ni vet, de tider vi lever i är ansträngande, oroliga, osäkra. Ibland tar tankarna tag i mig. Var kommer jag att befinna mig om ett par år. Hur ska jag försörja mig, var ska jag bo… Tunga, ångestladdade frågor. Och lägg dessutom till det faktum att jag undrar om jag kommer att dö ensam. Men, nej, jag kommer inte dö ensam. Jag kanske inte kommer att hitta den stora kärleken. Jag kanske aldrig kommer att bli kär. Mitt hjärta har kanske frusit. Men jag har min Amanda! Hon är inte en släkting, det finns ingenting som tvingar oss samman. Men vi kommer alltid finnas för varandra. Varje dag finns vi där. Hon vet allt om mig. In till det mest förbjudna och pinsamma. Intill det mest smärtsamma och sorgsna. Bilden föreställer min Amanda. Idéen är vår, och även i processen fanns hon med. Hon ger råd och hjälper mig se vad jag inte förmår själv. Så, även om nästan allt kunde vara bättre i mitt liv så har jag något så värdefullt, något så fantastisk! Jag skulle aldrig byta ut henne mot något av det andra.

Storlekens magi

Den här bilden har funnits i mitt huvud ett tag. Min Amanda och min vän Gabriella har stått modeller och varit involverade i mina tankar. Jag ser denna bild som den första i ett försök att nå något som jag kanske inte ännu kan till fullo formulera. Förstå mig rätt, jag är rätt nöjd med bilden, men det finns några problem med den. Det största är att jag valde att göra den i fel storlek. För ja, storleken har betydelse! Vissa bilder behöver helt enkelt mer utrymme än andra. Den här hade mått så mycket bättre i en större storlek än vad jag valde. Frågan är varför? Och svaret är: jag har ingen aning! Lite hänger det ihop med vilket material jag använder. Om jag målar med olja kan jag gärna gå upp i stort. Den största duken som går att köpa är 10 meters rullar med måttet 210 brett, vilket inbär en stor frihet. Papper finns i stora format och på rulle, men de blir sköra och svårhanterliga tycker jag. Det största pappersformatet som jag har jobbat med är 56x76 cm, hitintills i alla fall.

Shibari

Jag väntar aldrig på inspiration. Jag är skeptisk till begreppet. Jag ogillar i allmänhet när man romantiserar saker som är konkreta. Processen handlar mer om disciplin (i alla fall för mig). Jag har nästan aldrig lust att teckna eller måla i en stil eller med ett material som jag inte är "inne" på just precis där och då, men jag vet att om jag väl kommer över en puckel så är jag igång. Och inte så sällan kan jag ha svårt att stoppa mig själv när jag väl börjat. Jag går in i saker, nästan lite maniskt, men att påbörja är alltid det svåra. Men nu och då måste jag ändå tillstå att jag får vad man kan kalla inspiration. Igår kväll, ganska sent, började jag teckna denna teckning. Jag kan inte ens minnnas hur jag fattade beslutet eller när jag började. Jag valde dessutom ett papper som jag brukar avstå ifrån pågrund av dess hårda gräng och lite svåra färg. Men några timmar senare var teckningen klar.

Like Someone in Love

 

Hur tankar vandrar

Hur tankarna vandrar under en bussresa 

Under en ganska lång tid har jag fattat många beslut. En del drastiska beslut. Varför valde jag en viss väg? Hur mycket har logiken fått styra? Många menar att det är bra att följa sina känslor, men det beror ju på vilka känslor vi talar om. Jag ser tillbaka och inser att jag har fattat alltför många beslut på en och samma känsla. Stolthet. Men vad vinner man på stolthet? Var leder den vägen? Vad ska jag med stoltheten till? Den ger mig inte mat för dagen, den håller mig inte sällskap och den ger mig inte kärlek. Varje vecka spenderar jag några dagar i Trosa. Timmarna kan gå ganska fort här. Det finns inte alltid tid för eftertankar, men på resan hit och på resan hem snurrar sanningar runt tillsammans med drömmar och villfarelser. Hur man benar ut vad som är vad är över mitt förstånd. Allt jag vet är att jag inte vill vara stolt. Jag vet bara inte hur man låter bli. 

Så vandrar mina tankar under en bussresa 

Blyertsteckning

Kolteckning

Skisser

Jag har fått ganska många frågor om varifrån mina erotiska bilder kommer. De är helt från fantasin. Hela denna vår har jag varvat mellan att teckna i blyerts efter fotografier som jag studerat så noggrant jag kan för att efterlikna verkligheten. Det är oerhört intressant att teckna realism (i alla fall försöker jag teckna realism) men det är också en befrielse att låta fantasin flöda. Jag gör sällan exakt likadant bild efter bild. När jag använt mina yupo papper (ett syntetiskt papper som tillåter färgen eller tuschen flöda) har jag ibland tecknat det föreställande först och sedan låtit vatten lösa upp färgen i förhoppningsvis spännande mönster, ibland har jag låtit färgen först flöda och sedan försökt se vad det föreställer och "bara" fyllt i det som redan finns där. Inför mina senaste större bilder gjorde jag först en skiss som jag sedan använde. Det var så vansinnigt kul att göra dessa snabba enkla skisser så jag var tvungen att göra några till (fast jag egentligen har annat att göra). Tänkte visa några av dem.