Orientalism

Andelen bilder jag gör i gråskala är övervägande och även när jag använder färg är de ofta mycket sparsamt. Inte så sällan domineras bilden av endast en färg eller möjligen två. Även när jag använder färg är de ofta nedtonade och dämpade färger. Jag har en förkärlek för jordfärger. 

Jag har många gånger försökt att utmana mig till att våga använda kraftfullare färger. Ofta genom att använda läran om kompletterande färger. Ibland fegar jag ur mot slutet och tonar ner färgen, och ibland tror jag mig vara mer färgglad än vad jag är J

I denna tavla, en akvarell som ingår i en serie av målningar med tema ”rokoko möter punken”, har jag trots att det tar emot, nästan överdrivet med färgstyrkan. Jag valde också den svåraste kombinationen från CMYK färgläran. Enligt den äldre färgläran ska blått och orange vara kompletterande färger, men enligt CMYK är det blått och gult. Jag har alltid tyckt att det var en svår färgkombination. och i ärlighetens namn är jag lite tveksam till resultatet. 

Akvarell på papper från Fabriano Artistico

Plantagen

Jag tittar ut genom mitt lilla fönster över takåsarna; de är kopparbeklädda och solstänkta. Med min kaffekopp i vänster hand och en penna i höger lyssnar jag på Five Finger Death Punsch låt Blue on Black på min musikspelare, och försöker hålla fast vid hoppet. Jag undrar om ordet maktlöshet är Sveriges mest använda ord just nu. För det är nog den känsla de allra flesta bär på. 

Detalj av målningen

Akvarell på akvarellpapper från Fabriano (Coldpressed 640 gsm) 56x76 cm

Rokoko

Färglära är intressant om än att jag inte upplever att jag har haft så konkret nytta av det. Den stora nyttan som jag ser är hur man blandar färg. Hur gör man för att dämpa en för kraftfull röd till exempel. Vilket är viktigt nog, men efter alla år är det knappast en kognitiv egenskap, den har blivit mer intuitiv för mig. 

För många är färglära hur man väljer och placera färgerna i en bild. Jag har lekt lite med konceptet tidigare. Jag har gjort många målningar och teckningar med komplimenterande färger (färger som ligger mitt emot varandra i färgcirkeln, till exempel magenta och grönt) och analoga färger (färger som ligger bredvid varandra i färgcirkeln, till exempel gult, orange och rött) och naturligtvis har jag ett otal bilder bakom mig i ett monokromt utförande (samma grundfärg i olika nyanser).  I denna bild är jag, som oftast, mycket sparsam med färgerna, och även om det är fler pigment använda i bilden än vad man tror upplevs nog bilden mer som monokrom än något annat. 

Akvarell på akvarellpapper från Arches (coldpressed 640 gsm) 56x76 cm

Western Girl

Jag köper gärna nya färger som jag inte tidigare har haft, särskilt i akvarell (man kan oftast köpa små tuber av akvarell). Dock finns det pigment jag inte kan leva utan. Här är mina fyra absoluta favoriter: 

Jag avgudar transparant pyrrol orange (PO71) från Daniel Smith, den har ett djup och en kraftfullhet i sin eldiga röda kulör och sprider sig lätt på pappret när den får tillräckligt med vatten. 

En annan röd kulör är Tiziano red (PR209) från Maimeri blu, finns även många andra tillverkare och kallas då oftast för quinacridone red. Det är en ovanligt ljusröd kulör, som inte gör lika mycket väsen av sig som pyrrol, men som jag finner enormt användbar. Den är transparant och drar lite åt det lila hållet men utan att tappa sin distinkta rödhet. 

En mer äkta magenta måste med på listan: däribland finnas det många alternativ, men en PR122 står mig nog varmast om hjärtat. 

Manganese violet (PV16) från Schmincke Horadam, som är den mest ljuståliga av alla lila pigment, och bara därför förtjänar platsen! Men den är också mycket lämplig för hudtoner. Jag har också en variant från Old Holland som är ljusare och rödare som jag också älskar. 

Akvarell