Överarbeta

Det klassiska konstnärsbegreppet ”att låta bli att överarbeta” är egentligen inte relevant i mina ögon. Många gånger känner jag tvärtom att om jag tvingar mig att lägga mer tid kommer resultatet att bli bättre. Men beträffande mina yupo målningar är begreppet mer än relevant. Av huvudsakligen två skäl. Dels för att inte vara för tydlig i motivet eftersom det är själva idéen; man ska tvingas titta en stund efter motivet. Och dels för att inte överarbeta själv färgen som kan förlora sina naturliga mönster och former.

Alla hjärtan...

Idag är det alla hjärtans dag. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har vare sig firat (om det nu är vad man gör) eller ens reflekterat över denna dag tidigare i mitt liv. Jag har aldrig varit mycket för att fira vissa speciella dagar. Kanske är jag lite för krass för att uppskatta en speciell dag eller kanske är jag för romantisk; I min värld borde alla dagar vara ”alla hjärtan”. 

Jag ska jobba i restaurangen i kväll och vi är fullbokade förstås. Nästan bara tvåor. När jag hörde det hög det till lite. Men förstå mig rätt, jag ser fram emot att förhoppningsvis bidra lite till att göra deras dag till något extra. För alla de som träffat någon speciell och känslorna är besvarade, det är klart att de ska fira det. För första gången i mitt liv tänkte jag faktiskt positivt om denna dag. 

Denna målning är utförd på yupopapper. Yupopapper är ett syntetiskt papper som tillåter färgen att lägga sig på ytan snarare än att sugas in i pappret så som traditionella akvarellpapper beter sig. Det innebär att färgen behåller sin lyster som den har i vått tillstånd. Färgerna blir alltså mer intensiva. Det innebär också att man har sämre kontroll över färgen, eftersom den glider omkring på den syntetiska ytan. Något som jag i början såg som något negativt, men har kommit att älska och försöker dra nytta av. Detta är det sista stora pappret som jag har (102 cm bred och 66 cm hög). Jag köpte tio stycken och nu är de slut. Jag har sålt några och resten tänkte jag ställa ut på konsttriangeln. 

Akvarellmålning på yupo

Som drömmar gör…

Akvarell på yupopapper 102 cm bred

Something in my heart

Färgen ligger där i min målarlåda, så prydligt, i ordning efter kulör och egenskaper. Sen låter jag dem bringa kaos på pappret. Det är klart att jag vet lite hur de kommer att uppföra sig, men i mångt och mycket lever de sitt eget liv. Och de bestämmer sedan vad motivet kommer att bli. 

Stor yupomålning

Metodisk och impulsiv

Ibland är jag blå, jag sorterar, tar mig an saker metodiskt och benar ut. 

Ifrågasätter och funderar, med tålamod och lugn samlar jag min erfarenhet. 

Ibland är jag röd, Exploderar, kan inte stanna upp, kan inte sluta känna, impulsiv och ivrig, otålig och energifull, kärleksfull och sexuell. 

Stor akvarellmålning på yupopapper

Synestesi

Någon berättade för mig att det finns de vars sinnen är djupt kopplade till varandra. Till exempel kan det röra sig om att koppla ihop siffror eller bokstäver med färg, så om de tänker på en etta ser de med självklarhet samtligt en specifik färg. Det kan också vara ljud som kopplas till synen. 

Jag har nämnt tidigare att jag ville göra en rad bilder som illustrerade olika aspekter av kärlek och erotik. Jag är inte klar med idéen, kanske vill jag att det ska vara med betoning på kärlek, kanske med betoning på erotik. Vilket som, tänker jag att det skulle vara intressant att även koppla dem till olika färger. Frågan är bara hur. Bör passionerade erotiska känslor vara röd? ett intellektuellt utbyte, respekt och beundran blå? Ömhet, närhet och omtanke gult… men då måste svartsjuka vara grön… jösses det är ju pinsamt givet, alla fyra är faktiskt för givna …mmm tål att tänkas på. Kanske borde jag fokusera på helt andra färger? 

Ultramarin akvarell

Blå akvarellmålning på yupopapper

En av mina favoriter

Something to belive in

Young the Giants akustiska version av sin låt ”Something To Belive In” ligger på min all time favorites- lista. 

Jag spelar musik många timmar varje dag, och har inte så sällan en låt som spelar i huvudet på mig även när jag inte kan lyssna. Musik är ett märkligt fenomen. Det har ingenting med överlevnad att göra, det har ingenting med fortplantning att göra.  Och musiken existerar inte utan människan.  Så vad gör att jag, precis som de allra flesta, känner ett sådant behov av att lyssna på musik? 

Jag tycker inte att det egentligen är ett tillfredsställande svar, men det enda svaret jag kan hitta är att musik inspirerar och tröstar. När allt känns motigt och svårt finns musiken där och dämpar trycket mot bröstet. Men jag tycker inte att det förklarar upphovet av musik. 

Watercolor on yupo paper

Alive

I, I feel so alive…sjunger P.O.D

Så kände jag när jag målade mina tavlor. Jag älskar att arbeta med flertal olika bilder samtidigt. Gärna i en serie, där bilderna hänger ihop. Att arbeta med denna typ av bilder är alltid ett vågspel. Även om jag naturligtvis anar hur färgen kommer att agera är slutresultatet ofta en överraskning. Vilket är en stor kontrast till mina realistiska blyertsteckningar där den enda ”överraskningen” är hur vidare jag är skicklig nog eller inte. 

Nu ska jag ta en promenad till observatorielunden, där kentauren står och titta ut över stan, och kanske kommer jag att känna ”I, I feel so alive” igen där uppe på höjden.  

Akvarell på yupopapper 102x66 cm

No man is an island

Just nu lyssnar jag intensivt på A Perfect Circle i allmänhet men en låt som heter Disillusioned i synnerhet. Där sjunger de …you were never an island. En parafras på John Donnes No man is an island antar jag.  

Detta är min fjärde stora målning på yupopapper. De blev totalt sex stycken. Ännu så länge i alla fall, jag har fyra papper kvar. Det är ett ovanligt stort mått som inte var lätta att hitta. Jag köpte dem från en engelsk nätbutik, så jag passade på att köpa tio stycken med tanke på att det kanske inte blir så lätt att handla därifrån igen.  

Akvarellmålning på yupopapper

What You Do To Me

Jag hade från början tänkt koppla mina målningar till olika aspekter av kärlek/ erotik, men eftersom de är beställningar och min kund hade några önskemål tyckte jag att det var bättre att spara på den idéen. Men de tankarna slår nog lite igenom ändå, om inte bara i musikvalen. You don´t know, what you do to me…de orden delas lika mellan en erotisk längtan och en känslomässig lidelse för mig (sen va Blacrok tänkte när de skrev låten...?).  

Akvarell på yupopapper

Is All That You Can´t Say

Det finns tre klassiska typer av färger (nu använder jag ordet i dess egentliga betydelse vilket inte avser kulörer, utan bindemedlet) dessa är olja, akryl och akvarell (det finns förstås fler färgtyper; till exempel äggoljetempera och gouache, men de kan också ses som ”underkategorier” till de tre nämnda). 

Akryl har aldrig tilltalat mig. Ibland tänker jag att jag borde ge det en ny och ärligare chans för av de nämnda färgerna är det akrylen som utvecklats mest under de åren jag har målat. När jag började måla var akrylen en färg som hade framför allt två problem. Det ena var att resultatet oftast blev platt och dött, det andra att färgen förändrades när den torkade. Den mörknade och ibland ändrades även kulören. Dessa problem är numera lösta och fördelarna är egentligen slående: färgen torkar fort (men man kan lätt manipulera färgen att torka långsamt om man så önskar), den går att använda på en mängd underlag och det är lätt att rengöra penslarna efteråt (bara en sådan sak!). Ändå bultar inte mitt hjärta alls för akryl. I alla fall inte ännu? 

Mitt hjärta är tveklöst och hopplöst dedikerat till olja. Trots alla nackdelar. Färgen torkar långsamt (om än med kunskap om oljor och pigment kan man påverka tiden väsentligt), det är en kladdig procedur som kräver utrymme och ventilation (även om jag undviker terpentin och farliga pigment), samt att rengöra penslarna är alltid ett gissel. Men jag ska återkomma mer om varför jag trots det älskar olja så mycket. 

Akvarell har alltid varit något av ett mellanting för mig. Jag ser enorma fördelar med färgen. Dels är den användarvänlig. Akvarellen kräver inte så mycket. Allt man verkligen behöver, förutom själva färgen, är en pensel och en mugg för vatten. Akvarellen är dock svår att behärska och kräver mycket erfarenhet. Inte minst på grund av att pigmenten (om man inte använder studiokvalitet) beter sig mycket olika sinsemellan. Det kan dock ses som en fördel eftersom det gör akvarellen så spännande. Nackdelen, som jag brukade uppleva, är att akvarell i vått tillstånd är så vansinnigt vackert, men sen, när färgen torkar på pappret blir den ljusare, mindre intensiv och tappar glans (gäller i och för sig inte alla pigment). Detta förändrades dock drastiskt dagen jag upptäckte yupopappret. Så som färgen ser ut i vått tillstånd, så ser den också ut när färgen har torkat på ett yupopapper. Det är därför jag numera älskar akvarell lika mycket som olja. 

Yupomålning 102x66 cm

Jag håller på med sex stycken målningar som är de största yupo och akvarellmålningar som jag har gjort. De är 102 cm höga. Som jag målar parallellt. På nio kvadrat. 😳

Jag har en låt som jag kopplar till varje målning. Den första är en Tracy Chapman låt.

Kill Your Darlings

Jag skrev nyligen om quotes och känner att jag behöver förtydliga mig. Jag har ingenting emot dem men jag upplever att de lätt blir som en quick fixs: om jag delar ett fint quotes på sociala medier, har jag visat mig vara en djup fin människa? Tog jag själv till mig budskapet? Jag upplever att de ibland används som pekpinnar mot andra, vilket tar udden av budskapet. 

Med det sagt finns det quotes som imponerar på mig, och i rätt tillfälle i livet kan plötsligt en gammal utnött klyscha vara den stora sanningen. Är man förälskad blir ord som kändes tramsiga tidigare de mest fantastiska orden man har hört. 

Det finns dock ett uttryck (som kanske egentligen inte är vad man skulle kalla vare sig ordspråk eller quotes), men ett uttryck som jag första gången möte när jag studerade på konstskolan i Stockholm under tonåren. Jag var ofokuserad på skolan och omogen, men jag tog med mig detta uttryck och har ständigt påmint mig om dess vikt. Uttrycket är ”kill your darlings”. Inte så vackert kanske, hör inte hemma på Facebooks ”om mig” sida, men i allt skapande är det en viktig insikt. 

Min lärare beskrev hur han hade gjort en teckning på en man. Han var så nöjd med hur han hade fått till en hand. Den var det bästa han gjort, men den var helt fel i proportionerna. Det som borde ändras i bilden var handen, men han beskrev ångesten att sudda bort det som han var så nöjd med. Men om inte helheten är rätt spelar det ingen roll om detaljerna är perfekta. Denna berättelse gjorde ett djup intryck på mig. Jag har sedan dess påmint mig om detta inte bara i mina bilder utan även när jag skriver texter eller när jag skapat olika drillar och pedagogiska instrument inom kampkonsten. Vad man än gör är detta en viktig regel som jag åtminstone ständigt måste påminna mig om.  

Akvarell på yupopapper

Akvarell på yupopapper

Grönt är Skönt

Ibland vill jag göra tusen saker samtidigt…

Lyssna på alla musik samtidigt…

Teckna och måla tusen tavlor samtidigt…

...men nu är i alla fall en målning klar. 

Akvarell på yupopapper

Detaljer på yupo papper

När jag har slutfört en teckning eller målning kan det ibland ta ett tag innan den hamnar här på bloggen. Oftast tar det tid för att jag måste fota och sedan bearbeta fotot i photoshop. Jag älskar att fota men är en medioker fotograf så bilderna ser aldrig ut som originalen samt att bilderna behöver förminskas för att inte ta för lång tid att ladda upp.  Dessa bilder som jag visar här, samt de som snart kommer i ett inlägg, är mer än en vecka gamla. När jag målade dessa var det trettio grader varmt och sol. Jag satt då i bh och shorts och nu har jag yllestrumpor och långärmat. Det känns som om det var månader sedan. Under den tid som gått har jag försökt att påbörja olika nya projekt men det ena efter det andra har misslyckats. Jag brukar tycka om hösten men just nu saknar jag sommaren så mycket. 

Dessa bilder är utförda på yupo papper (ett syntetiskt papper). Jag skrev nyligen om vikten att inte arbeta med för mycket detaljer på yupo papper, varpå jag nu plötsligt fick för mig att prova att göra just det! J

Så här är ett försök att öka detaljer något. 

"Mina axlar"

"Min kind"

"Min rörelse"

"min vilja"

All I Really Want

Något som nog alltid intresserat mig är att teckna eller måla med så lite information som möjligt men ändå få fram en bild. Vilka streck är egentligen nödvändiga? Vilka kan man saka? När tappar man bort formen? Det är en vågskål som jag inte alltid balanserar rätt. Det är svårt att se vad andra ser, och mina ögon blir ofta blinda för vad jag verkligen har målat, för jag vet ju så väl vad jag tänkt men kan inte alltid se om det syns. 

Metoden att få fram ett motiv med så lite information som möjligt har varit ledstjärnan för nästan alla mina erotiska bilder senaste tiden, men det var även så jag arbetade när jag gjorde mina ”tema teckningar”. 

Dessa tre målningar är 50x70 cm stora och utförda på yupo papper. 

All I Really Want

Tell me how I´m supposed to breathe with no air

Can U Handle it?

Höstkänsla

Denna morgon när jag började måla var det kallare än tidigare och jag fick en förnimmelse av höst, om så bara för ett ögonblick. Men det ögonblicket räckte för att ge mig den där känslan… Är det saknad eller längtan, eller något mittemellan? När jag målade dessa bilder bar jag med mig den känslan och jag undrar om det syns i bilderna? Varje år ställer jag ut mina bilder på konsttriangeln i Trosa och det är också då jag möter människors reaktioner på det jag gör. Jag får en del feedback både här och på sociala medier men det är oftast där jag hör lite mer om vad andra känner när de ser mina bilder. Det kan förvåna mig hur olika människor ser på en och samma bild. Inte bara för att de tycker om olika saker, utan för att de faktiskt uppfattar dem olika i uttryck och känsla. Så, jag undrar hur dagens bilder kommer att ses då. Kommer någon se saknad eller längtan? 

"Mitt hjärta"

"Mina höfter"

"Mina tankar"

I´m in the mood

Alla de senaste erotiska motiven jag gjort är ganska små. Dessa är dock 50x70 cm. Det är så annorlunda att måla stort. Man får plats med mer information vilket i detta fall kan bli en fälla att gå i, där idéen med bilden kan gå förlorad om man lockas in i alltför mycket detaljer. Det är begränsat hur mycket jag kan bearbeta en bild. Det är som om färgen blir mindre ren och förlorar sitt djup när jag arbetar för mycket på yupo papper. Svårt att förklara varför! Man kan ta bort färgen på yupo papper så om man misslyckas, vilket jag gör alltför ofta, kan man återanvända pappret. Men att arbeta om för mycket på endast en liten yta har visat sig vara svårt! 

Jag har här använt bland annat ultramarin (som jag skrev nyligen om), en extremt intensiv blå färg. Jag tonade ner den något med en orange kulör. 

I´m in the mood

I said night time is the right time

Idag står klassikern I´m in the mood av John Lee Hooker för inspiration till titlar på bilderna. 

Jade

En av de roligaste delarna av processen med denna typ av bild är när jag har gjort en grund med färg eller tusch och sedan tittar på bilden för att se vad den kan komma att bli. Inte för att jag alltid har samma metod när jag målar. Ibland har jag gått åt andra hållet; börjat med en bild och sedan lagt på färg, tusch eller vatten. Men när jag först lagt en grund och sedan formar bilden är mitt favoritmoment. Mestadels har jag här arbetat med en metod där jag pushar färgen för att skapa en intensivare nyans för skuggor och tar bort färg för att skapa högdager. Jag använder sällan mer än två pigment per tavla, och ofta nog endast ett. 

When the light is out and words have gone

Bombay Bicycle Club

The Night is Cold, and I’m so Alone, I´d Give my Soul just to Call You my Own 

Lover man av Billie Holiday 

If you give it to me, I´ll give it to you 

Busta Rhymes 

Don´t Know What to do, What to Say Do I Take your Hand or Let go? 

Take My Hand av Usher

Put your eyes on me 

I want you av Kings of Leon

Why You Gonna Make me Fall in Love, Now Why You Wanna go and do that

All of me av 50 cent feat Mary J Blige 

färgprover för Daniel Smith m fl

 Detta är några av de färgprover jag ville testa hur de skulle fungera ihop. Det är inte bara ett val av två kulörer, utan även hur de kommer att reagera med varandra. Akvarellfärger har så många olika egenskaper, en del flyter lätt ut andra vill inte alls sprida sig eller blanda sig till exempel.  

Många av dessa kulörer skulle jag inte ens veta hur jag skulle använda om jag gjorde andra typer av bilder.  Intensiva färger som den gröna (phthalogrönt PG7, om någon är intresserad) eller kombinationen av rött, rosa och gult! Jag kombinerade en turkos och en rödbrun färg (PB36 och PR206) som blev lite intressant i sin rätt kalla färgskala (tycker jag). Närliggande i kulörval men med ett betydligt varmare resultat är en bild där jag använde en mineralfärg från Daniel Smith; Jadeite genuine tillsammans med en annan färg från Daniel Smith (quinacridone Orange, PO48) som är en varm röd färg med lite orange ton. Dessa färger syns på bilden ovan. 

Take my Lips

Att skriva att jag älskar musik känns lite förmätet, för vem gör inte det? Egentligen tror jag alla älskar musik, dans och konst för alla barn ägnar sig åt det, men som vuxen hämmas man av både brist på tid och känsla av att man måste prestera för att få rätten att kalla sig för dansare, konstnär eller musiker. Dock skulle jag aldrig kalla mig själv för något annat än musikälskare. Jag kan ingenting om musik, jag bara konsumerar musiken, men jag använder också musik som något läkande. Hur djupt olycklig man än kan känna sig kan musiken lindra. När hjärtat knyter sig i bröstet kan musiken vara det enda som lättar på greppet. 

Jag har döpt många (nästan alla) av mina erotiska målningar efter musiktexter. Dock står inte texterna i centrum för mitt intresse, jag lyssnar ofta på musik vars texter går rakt förbi mig, men älskar musiken. När både musik och text är perfekta så är det naturligtvis som bäst, men få texter känns tillräckligt förnyande för att väcka känslor i mig. Texter behöver hitta nya sätt att beskriva gamla sanningar, särskilt när det kommer till kärlek. I bruset av allt som gjorts krävs det mycket av en text för att höras. Det finns dock (en inte allt för ny) text som jag älskar så. Där faktiskt musiken är av mindre betydelse (för mig). Det är Kents Kräm. Den beskriver sårbarheten som finns i kärlek och erotik. Annars har jag flertal gånger häpnat över hur underbara gamla texter sjungna av bland annat Billie Holiday kan vara. Ta bara frasen: Take my lips, I want to lose them (Why not take all of me). 

You Can Have It, If You Want It

Take my Heart (You can have it if you want it) av Kool and the Gang 

Inside Out, And Round And Round

Upside Down av Diana Ross

How Does it Feel

Untitled (How Does it Feel) av D´Angelo

Look at the Stars, Look How they Shine for you and Everything you Do, Like They were all Yellow

Yellow av Coldplay

Maybe if I Told You the Right Words At the Right Time, You´d be mine

Baby Can I Hold You av Tracy Chapman

By Your Side av Sade

Though I Try to Hide it, It´s Clear My World Crumbles When You Are Not Here

I Try av Macy Gray 

The Way you Make me Feel

Min sista bunt med små erotiska bilder (för denna gång). De är omkring 20x15 cm. För mig är dessa bilder inte bara "befriande" i ämne utan även i färg. Jag har alltid haft en förkärlek för dämpade färger, jordfärger och gråskalor, men att ibland våga välja de mest vibrerande starka kulörer är underbart. Särskilt på yupo papper där de behåller sin styrka och klang.

You Knock me off my Feet

I Feel your Fever

Fade Into You

I Think it´s Strange you Never Knew

There´s Something About You 

I Put a Spell on You