Svåra vinklar

Ansikten är det absolut svåraste att avbilda. Naturligtvis har alla objekt man avbildar sina utmaningar. En stol som står lite åt sidan, en spegel som ska reflektera något, ett tyg som skrynklar sig… allt har sin utmaning. En kropp i rörelse är inte heller så enkelt. En ny vinkel och kroppen ser helt annorlunda ut. Men ingenting är så svårt som ansikten. Min lärare i konstvetenskap sa en gång att det svåraste var halvprofil. Profil och rakt framifrån är enkelt, men halvprofil kräver så mycket mer, ögonen kommer att vara mycket olika varandra, näsans lutning och munnens ojämnhet ska alla adderas till ett trovärdigt ansikte. Det ligger mycket i det, även om jag tycker att om man eftersträvar likhet med modellen erbjuder alla vinklar en annan typ av svårighet.

Målningen är utförd i olja och är ca 85x130 cm

Blommor där Bjuda till Dans

När jag lär mig något nytt och när jag tränar är jag mycket systematisk. Och det har alltid varit min självbild; att jag är metodisk och förnuftsdriven. Men när jag målar och tecknar är det annorlunda. Jag har ingen metod som jag följer. Jag håller mig inte till knep som jag lärt mig. Det finns absolut ingenting som jag kan påstå att jag alltid gör. Vissa saker gör jag ofta, som till exempel skissar innan jag målar. Men jag har otaliga exempel när jag brutit det. En annan sak som jag oftast gör är att jag spär ut oljefärg i lite olja. När jag började denna målning fick jag dock för mig att avstå från det. De färger jag använder är av hög kvalité vilket bland annat innebär att de innehåller mer pigment än olja. De gör dem i sin tur trögflytande; och det är därför jag tagit som vana att spä ut färgen. När jag målat ett tag började jag irritera mig på mig själv för denna dumma idé - det tar så mycket längre tid att fördela färgen, få smidiga kanter och jämna stora ytor. Men jag hade bestämt mig - för om man inte provar vet man ju inte vad det innebär.

Oljemålning ca 105x120 cm

Oljemålningens baksidor

När jag målar med olja vill jag alltid måla så stort som möjligt för jag gillar inte att använda små penslar. Det ser ganska stökigt ut när jag målar. Jag har ett gammalt lakan som skyddar golvet och en ful spånskiva som jag spänner upp duken på. Min palett består av en träskiva och jag har flertal glasburkar med olika oljor i. Att måla olja innebär dessutom att man dedikerar flera dagar, kanske till och med en vecka framöver, för oljefärg tar tid på sig att torka. Innan jag börjar måla måste allt plockas fram och ställas i ordning. Men värst är nog att man alltid måste ”avveckla” dagen. Penslar måste tvättas och paletten rengöras. Och precis när man är klar kan man ge sig på att man ser något som bara måste rätta till. Man måste också vara försiktigt. Ha oömma kläder på sig, vilket jag sällan har; det har varit många förstörda tröjor och byxor genom åren. Man bör också vara mycket försiktigt i hanteringen av oljefärg. Inte äta och dricka medan man målar och inte slänga tomma tuber eller överbliven färg direkt i soporna. Och just ja, sa jag att jag bor på ca 13 kvm? I relation till alla andra material som jag använder är olja tveklöst det mest besvärliga. Ibland nästan överväldigande besvärligt. Men när jag väl sitter där, allt är framplockat och jag har satt ner pensel på duken. Då. Där. Är det så värt.

Viridian

När jag påbörjade denna målning bestämde mig för att använda en färg som jag i princip aldrig använder. Det är en stark, artificiell grön färg som legat i min målarlåda i åratal. Färgen heter smaragdgrön, eller Viridian på engelska. Den har färgnumret PG18 (pigment green 18). Namnet Viridian kommer från det latinska ordet för grönt (Viridis). Normalt är denna färg mer blågrön men det är inte ovanligt att företag säljer en blandning av PG18 och gult (samt lite vitt) men under samma namn. Säkert delvis för att pigmentet är ganska dyrt och det är ett effektivt sätt att dra ner på kostnaden. Det är en sådan blandning som jag har använt här. Pigmentet är inte så gammalt (1860-talet) men fyllde då en viktig funktion som ett ljusäkta och ofarligt alternativ till Emerald green som innehöll arsenik och förgiftade folk via tapeter, kläder och möbeltyger. Denna variant förgiftar ingen, i alla fall inte bokstavligen. Och du, kära läsare, har du läst min blogg tidigare så vet du att det krävde mod av mig att hålla kvar vid denna kulör.

Linolja på duk ca 95x130 cm

Eftersom jag bor så litet så får tavlorna hänga på tork ovanför min säng.