När jag tänker tillbaka på mitt liv så inser jag att jag har gjort rätt mycket. Jag har lagt tid på så många saker. Jag har djupdykt och engagerat mig. Forskat och skapat. Men ingenting är egentligen bestående. Allt är då. Inte nu. Inte kvar.
Jag har aldrig byggt vidare, uppåt eller framåt. Allt har varit isolerade öar, i sidled. Det ända bestående i mitt liv har varit mina teckningar och målningar. Men jag har aldrig hållit mig till vare sig en stil eller ett material.
När meningslösheten greppar tag om mig. När allt känns fruktlöst. Tänker jag en gång till. Vad är det som egentligen betyder något? Det som verkligen betyder något är det som kan upplevas. Det som måste upplevas nu. Musik kan man inte lägga på hög och samla på. Man kan inte hålla musiken i handen, den kan bara upplevas i ögonblicken. Och sex. Precis så är sex också. Det är bara i ögonblick, i nuet det kan upplevas. Vänskap, den där nära, kära, intima vänskapen. Den där man delar ögonblick med. Berättar allt för. Vänskapen som står bredvid varandra när man känner att fötterna inte bär så lätt. Och den där vänskapen när man skuttar fram tillsammans. På äventyr. Allt man har i slutänden är känslorna. Upplevelserna. 
