En promenad genom staden

Varje dag tar jag på mig mina rosa metallic hörlurar och går jag ut på promenad. Ibland går jag österut, mot Engelbrektskyrkan som jag älskade som barn. Man kan se kyrkan från Observatorielundens höjder. Dit upp klättrade jag ofta som barn. Min far tyckte kyrkan var en pastisch; vilket den naturligtvis är. Men barnet i mig tycker fortfarande att Engelbrektskyrkan ser ut som en spännande riddarborg där man borde leka röda-vita rosen. Ibland går jag söderut, följer Drottninggatan fram. Där brukade jag betrakta alla butiker som stängde igen, men nu har vi alla redan glömt, anpassat oss. Caféer och barer är fulla igen. Ibland går jag västerut, över bron, längst med vattnet. Där vill jag alltid stanna och låta tårna känna på vattnet. Ibland går jag norrut, mot och förbi mina gamla barndomskvarter. Det är lite tystare där. Ett lugn ligger över de kvarteren. Så går jag, med mina rosa hörlurar, tänker och betraktar staden. Min plan är att ha gått på varje gata, sett varje gatuskylt och helst besökt varje vinbar. 

Mina tankar vandrar mellan olika saker och olika känslor. Ibland är mina tankar inte så filosofiska. Ibland tänker jag bara rent praktiskt på vad jag ska teckna eller måla och hur jag ska gå tillväga. Inför denna bild var det ett smärtsamt beslut - bokstavligen. För att få en så stora yta (50x70) svarta med en blyertspenna är tidskrävande och inte minst krävande för handleden. Jag drog mig inför beslutet och försökte hitta andra vägar men på en promenad genom staden insåg jag att det var den enda lösningen. 

Blyerts och vit penna på färgat papper