Att våga

Jag provar konstant nya papper (och andra konstmaterial för den delen), och ändå har jag hitintills inte lyckas hitta det perfekta färgade pappret för blyerts. Färgat papper är tänkt för pastell vilket kräver en lite kraftigare yta att fästa på men för blyerts vill man ha en mjukare struktur. Det här pappret från det italienska Fabriano är bättre än många andra, men långt ifrån perfekt.

Jag har nog alltid tyckt att det ger en extra effekt med färgat papper för vilken teckning som helst, men när det gäller mina erotiska motiv tycker jag att jag kan driva lite längre, vara lite mer vågad och bli lite mer realistisk, när jag använder färgat papper. Som om jag dolde bilden lite och därmed fick mer frihet.

Inspiration

Min inspiration kommer från två källor. Musik och människor. Jag är egentligen i många avseenden en introvert personlighet som inte nödvändigtvis fyller på min "energi" med människor. Jag behöver mycket ensamtid. Men med det sagt så är det samtidigt människor som inspirerar mig i mitt bildskapande. Främst min Amanda (men Amanda är så mycket mer än bara en inspirationskälla, hon är ju mer eller mindre delaktig i min process) men även många andra nära och kära. Men jag kan också inspireras av människor jag möter kort, kanske bara en gång, men som ger ett kvarvarande intryck.  Kanske för att de var fascinerande, eller för att de gav en speciell känsla. Jag tänkte skriva mer om detta framöver.

Det här är en teckning som jag hållit på med länge nu. Jag valde helt fel papper (mot bättre vetande) och tappade lite lusten för bilden ett tag, men nu har jag slutfört den. Pappret motarbetade mig hela vägen! Jag överväger att göra om den på ett bättre papper eftersom jag verkligen gillar bilden. Jösses, varför är jag så oprofessionell? 😳😂

Blyertsteckning på färgat papper

I Rörelse III

Många, kanske alla som jag känner, tycks ha minst en motsats i sin karaktär.  Jag känner ganska många kvinnor som är enormt starka och självständiga i sin yrkesroll men som kvinna snarare är motsatsen, skör och osäker. Jag har känt en kvinna som var ganska tråkig och grå IRL om man får vara så ärlig, men i mailkonversationer uppvisade hon en helt annan sida. I de sammanhangen fick hon mig att skratta högt. 

Själv har jag också en motsats i mig. En av mina sämsta egenskaper är min otålighet. Den har varit särskilt påtaglig senaste tiden. Något jag tveklöst behöver jobba med. Men i mitt bildskapande tycks jag kunna utföra en hel del teckningar (som denna) som faktiskt kräver rätt mycket tålamod. Det är som om vissa egenskaper kan man inte balansera. Vågen väger alltid över åt ena eller andra hållet. 

Blyerts på lätt färgat papper

Teckning på färgat papper

Blyertsteckning utförd på ett färgat papper.

Rum 19

I rum 19 på Bomans hotell fotade jag unga och vackra Johan en söndag eftermiddag, och nu är jag klar med min första teckning på honom.

Blyertsteckning

Kill Your Darlings

Jag skrev nyligen om quotes och känner att jag behöver förtydliga mig. Jag har ingenting emot dem men jag upplever att de lätt blir som en quick fixs: om jag delar ett fint quotes på sociala medier, har jag visat mig vara en djup fin människa? Tog jag själv till mig budskapet? Jag upplever att de ibland används som pekpinnar mot andra, vilket tar udden av budskapet. 

Med det sagt finns det quotes som imponerar på mig, och i rätt tillfälle i livet kan plötsligt en gammal utnött klyscha vara den stora sanningen. Är man förälskad blir ord som kändes tramsiga tidigare de mest fantastiska orden man har hört. 

Det finns dock ett uttryck (som kanske egentligen inte är vad man skulle kalla vare sig ordspråk eller quotes), men ett uttryck som jag första gången möte när jag studerade på konstskolan i Stockholm under tonåren. Jag var ofokuserad på skolan och omogen, men jag tog med mig detta uttryck och har ständigt påmint mig om dess vikt. Uttrycket är ”kill your darlings”. Inte så vackert kanske, hör inte hemma på Facebooks ”om mig” sida, men i allt skapande är det en viktig insikt. 

Min lärare beskrev hur han hade gjort en teckning på en man. Han var så nöjd med hur han hade fått till en hand. Den var det bästa han gjort, men den var helt fel i proportionerna. Det som borde ändras i bilden var handen, men han beskrev ångesten att sudda bort det som han var så nöjd med. Men om inte helheten är rätt spelar det ingen roll om detaljerna är perfekta. Denna berättelse gjorde ett djup intryck på mig. Jag har sedan dess påmint mig om detta inte bara i mina bilder utan även när jag skriver texter eller när jag skapat olika drillar och pedagogiska instrument inom kampkonsten. Vad man än gör är detta en viktig regel som jag åtminstone ständigt måste påminna mig om.  

Akvarell på yupopapper

Akvarell på yupopapper

Våglängd

Min Amanda och jag tycks ofta vara på samma våglängd. Tankar och idéer går åt samma håll oberoende varandra. Jag påbörjade en ny skissbok för kanske en månad sen, jag satt ett par kvällar med den, men sen tappade jag inspirationen. Bokens karaktär är mer vågad än vad jag gjort tidigare, så den var bara tänkt att vara min egna hemliga lilla bok. Tanken att ingen någonsin kommer att få se min skissbok gör att jag vågar göra vad jag känner. Men jag svär, Amanda läser mina tankar, eller mina känslor! Plötsligt ber hon mig att göra en ny tavla till henne som hon beskriver som om den vore hämtad från min nya skissbok!!! Så nu fick jag tillbaka min inspiration att fortsätta! Kanske får bilderna bli akvareller på yupopapper senare. Bilderna passar nog bäst som diskreta, nästan abstrakta bilder (om nu Amanda tillåter mig fega ur så???). Här är en av de mest oskuldsfulla. Mer än så vågar jag inte visa för någon annan än Amanda! Skissboken är från Stillman & Birn (alpha serien), en liten svart bok i liggande (landscape) format.