Viridian

När jag påbörjade denna målning bestämde mig för att använda en färg som jag i princip aldrig använder. Det är en stark, artificiell grön färg som legat i min målarlåda i åratal. Färgen heter smaragdgrön, eller Viridian på engelska. Den har färgnumret PG18 (pigment green 18). Namnet Viridian kommer från det latinska ordet för grönt (Viridis). Normalt är denna färg mer blågrön men det är inte ovanligt att företag säljer en blandning av PG18 och gult (samt lite vitt) men under samma namn. Säkert delvis för att pigmentet är ganska dyrt och det är ett effektivt sätt att dra ner på kostnaden. Det är en sådan blandning som jag har använt här. Pigmentet är inte så gammalt (1860-talet) men fyllde då en viktig funktion som ett ljusäkta och ofarligt alternativ till Emerald green som innehöll arsenik och förgiftade folk via tapeter, kläder och möbeltyger. Denna variant förgiftar ingen, i alla fall inte bokstavligen. Och du, kära läsare, har du läst min blogg tidigare så vet du att det krävde mod av mig att hålla kvar vid denna kulör.

Linolja på duk ca 95x130 cm

Eftersom jag bor så litet så får tavlorna hänga på tork ovanför min säng.

Att vara sedd

Att lära mig att bli sedd har varit, och är en av mina största utmaningar. För mig är att blogga ett sätt att både vara sedd och ändå inte. Jag sitter ju faktiskt bara framför en skärm. Jag kan inte titta in i någon annans ögon. Jag skriver ord på ett tangentbord. Var de orden landar är svårt att uppleva. Jag ser ju inga öron. Jag fotar en teckning eller målning som jag gjort i min ensamhet. I mitt bloggande känner jag mig oftast ensam, osedd och trygg. Som barn brukade jag gömma mig när jag tecknade. Jag satt bakom en fåtölj eller bakom en dörr där ingen kunde se mig. Där lyssnade jag på musik med min lilla bandspelare och tecknade. Som vuxen vet jag att jag måste visa upp vad jag gör för att kunna sälja. Ingen köper en tavla om de inte sett den. Och om jag inte säljer kan jag ju inte måla lika mycket. Enkel matematik. Men naturligtvis är det inte bara så enkelt heller. Andras ögon kan betyda enormt mycket, men mer om det i ett annat inlägg. Denna oljemålning föreställer min vän Gabriella. Målningen är ca 70x125 cm.

Emoji

Fördelarna med att använda emoji är stora. De gör det enkelt och snabbt att förtydliga våra känslor och kompletterar ord som skulle kunna uppfattas annorlunda utan en emoji. De ger uttryck för ansiktsuttryck som inte syns genom datorskärmen eller telefonen. Det är intressant hur mycket av en personlighet, en image om man så vill, som de speglar. De blir lite som ord. Vi demonstrerar en tillhörighet genom våra val av ord så väl som våra val av emoji. Säger vi ”mor och far”, ”mamma och pappa” eller kanske ”morsan och farsan” (fast det är kanske ingen som säger så längre?) speglar vem vi är eller vill vara. Jag använder ofta emoji för att ”mildra” ett kort svar. Ge det mer värme. Man kan få ett ”nej” att bli lite mindre hårt med rätt emoji, och man kan skapa en större närhet trots få ord. Ändå inser jag att andelen emoji jag använder är liten. När emoji kom tog det lite tid för mig att lära mig uppskatta dem. Jag hade ett litet motstånd. Och nu har jag ett motstånd till flertal av de emoji som finns till buds. Namaste emojin har jag aldrig använt. Jag associerar den med falsk ödmjukhet av någon anledning som kanske bara finns i mitt huvud? Ibland ogillar jag ”tummen upp” även om det händer att jag använder den själv. Den kan kännas avståndstagande och nonchalant. Självklart beror ju allt på kontexten. En emoji som jag inte kan tyda är stjärnan. Jag vet inte vad man vill ha sagt med den? Å andra sidan är mina mest använda emoji supertråkiga. De är olika grader av glada gubbar och hjärtan av olika slag. Så mitt ”ordförråd” eller ”emojiförråd” behöver kanske fyllas på! Målningen är utförd med linolja på duk och är ca 80x90 cm.

Stor oljemålning på duk

Min Gröna Vinbok Del XII

Jag var på min första resa sedan pandemin. Min syster och hennes familj har ett litet hus i Provence dit jag åkte. Rosé dominerade förstås.

Vi provade också annat när vi besökte de olika vingårdarna. Detta var ett rött, vin de pays, som vi åkte förbi på vägen hem från La Bastide Blanche (Bandol). Det låg i ett annat distrikt (Corteaux Varois).

En kväll var min systers svägerska och svåger över och de bjöd på ett fantastiskt vin från Bourgogne.

Utanför en by uppe I bergen ligger ett gammalt slott som gör sitt eget vin. Gården ägs av en svensk kvinna. Där provade vi vitt, rosé och rött.

Vi drack en muscadet som jag inte fann någon information om alls.

Sista vingården vi besökte låg i Provence minsta appellation, Bellet AOC. Det låg högst uppe på ett berg. De är kända för sina vita viner gjorda på Rolle.

Det var det sista bladet i min gröna vinbok.

Min Gröna Vinbok Del XI

Jag läste tidigt om white Zinfandel men har aldrig provat den förrän nu. Kolla in systembolagets sötma klocka!

Jag fortsätter mitt utforskande av franska viner: Bordeaux, Bourgogne och Rhône

En liten italiensk avstickare (Brunello di Montalcino)

Mer franskt: en rosé från rotes de Provence och en från Madiran.

En avstickare från Österrike var annorlunda i smak och känsla

Under sommaren är det lättare att dricka bubbel

I Provence provade jag och min syster mycket vin. Detta var en rosé från Côtes de Provence, den närmaste appelationen som min syster bor i.

Jag hade läst att rosé från Bandol skulle vara mer nyanserat i smaken än den från Côtes de Provence. Bandol producerar förstås också röda viner.

Min Gröna Vinbok Del X

Förra året fokuserade jag på italienska viner medan jag i år riktar in mig på franska. På Vinverket drack jag ett glas rosé från Côtes du Rhône.

Jag fick en bordeaux (från Médoc) av min kära vän Susanne.

En syrah (shiraz) från Chile fick det bli en varm sommarkväll på Kungsholmen.

Jag har inte lämnat Italien för evigt! Ett vitt vin gjort på Trebbiano stack ut på vinlistan och lockade.

Kvällen fortsatte med en Barbera.

Det har ju varit en extremt varm sommar så rosé har varit återkommande. Detta är en côtes de Provence.

Och när man provar så många franska rosé så måste man ju ge en italiensk rosé chansen. Den är delvis gjord på sangiovese.

Och när man ändå är i farten, varför inte en rosé från sydafrika.

På min favoritvinbar Garage del Gusto drack jag en spumante från Piemonte.

Men sen var det dags att ta sig i kragen och fortsätta den inslagna vägen! Mot Frankrike igen! Och då är Châteauneuf-du-Pape ett självklart val.

Ett vitt vin från Portugal.

Bomans har börjat med cava som ett alternativ till Prosecco. Tänk att cava och Prosecco alltid ska vara billigare.

Konstnärsbegreppet

Jag har alltid tyckt att ordet konstnär är ett svårt ord. Jag gör vad jag kan för att undvika ordet och istället använda omskrivningar. Ett av de vanligaste uttrycken jag använder är bildskapare. Jag undviker ordet för att det är så prestigefyllt, känns svårt att leva upp till, och är så fyllt av förväntningar. Jag upplever inte mig själv som en typisk konstnär, men det kanske jag är? Jag inser att det är lite löjligt av mig att sky ordet så mycket. Per definition är det ju konstnär det jag är. Och alla yrken möter fördomar och förväntningar. Jag kände en gång en polis som brukade undvika att prata om sitt yrke på fester. Han var trött på fördomar, standardskämt och kommentarer som han hade hört för många gånger. Jag känner en framgångsrik kvinna som i dejtingsammanhang tonar ner eller avstår från arbetsrelaterade konversationer i rädsla för att mötas av fördomar. Själv brukar jag också ducka undan ämnet konstnär på fester. Det är dock inte av samma anledning som jag just nämnt. Jag tycker inte om att prata om vad jag gör annat än med mycket nära vänner. Och det finns mer att säga om det men mer om det i framtiden. Hur som helst så försöker jag numera att öva mig på att kalla mig konstnär. För det är ju så. Jag är ju konstnär. Hur lyckad, hur duktig eller framgångsrik jag är är ju en annan sak.

Dagens teckning är utförd i blyerts på hotpressed akvarellpapper (300)