Dagen innan konsttriangeln

Inför konsttriangeln går jag igenom alla bilder som jag gjort under året som gått, sorterar ut vilka som ska ramas in och vilka som får stanna hemma. Det är märkligt att se tillbaka på sin produktion. En del bilder känns som om de var gjorda för en livstid sedan medan andra känns som igår. Vissa skäms jag över – de är obegripligt jag inte såg alla fel och brister i dem, andra bilder känner jag mig lite glad och upplyft av, kanske för att de påminner mig om en känsla jag hade när jag utförde dem. Jag har ställt ut många år på konsttriangeln och varje år har kommit att bli samma sak – till påsk reflekterar jag över året som passerat via mina bilder. 

Här är några bilder som jag ställer ut:

Jag har en del akvarellmålningar utförda på ett syntetiskt papper som kallas yupo, något som jag ägnade mig mycket åt under förra våren och sommaren. 

Jag har alltid minst två stora oljemålningar på utställningen, i år har jag ett stort porträtt samt denna kampkonstbild. 

Jag har ett antal akvareller på akvarellpapper som föreställer blommor som bildar kroppar. De är min senaste idé och som jag fastnat lite i en tid. 

Jag har också med en del blyertsteckningar

och en vägg med "temateckningar"

Voodoo, som jag kallar denna, är min favorit

Vår Fru

Så märkligt hur en byggnad kan väcka så mycket känslor – det är ju trots allt bara en byggnad. Men bränder är så omtumlande. Jag har bevittnat en stor brand på nära håll i mitt liv. Jag minns när Katarina kyrka brann, men jag bevittnade aldrig branden på nära håll. Däremot såg jag när en av ladorna på Åda gård brann. På den tiden bodde jag på Thureholm (som ligger omkring åtta km bort från Åda) men mitt ex hade sin verkstad i Ådas lada. Vi kunde se branden hemifrån innan vi åkte dit. Vi frågade oss varför vi åkte egentligen, det fanns ju ingenting vi kunde göra. Men upplevelsen var så stark och tanken att sitta hemma som om ingenting hade hänt var otänkbar. Jag kan än idag inte formulera vad jag kände. Storskaligheten i branden, hur okontrollerad den var, hur skrämmande eld egentligen är. Den kommer från ingenstans, den finns inte och sedan uppstår den.

Notre Dame var inte bara en byggnad, det var en symbol– av alla tänkbara byggnader, varför just Notre Dame! Grete belyser dock en tanke jag tror alla snuddat vid: hur absurt det är att vi inte reagerar på samma sätt när vår natur, djur och jord lider så mycket värre än en byggnad. Hon har helt rätt. Ändå kan inte förnuftet kontrollera mina känslor av förlust för Notre Dame. För hon står också för något som ger mig hopp om mänskligheten – nämligen att vi skapar och älskar skönhet helt utan (i alla fall ofta helt utan) vinstvinning, utan prestige, bara för att vi i all vår själviskhet också har en god sida. 

Att låta tiden gå

Jag påbörjade denna målning för omkring ett halvår sedan, och har precis slutfört den. Det är ganska sällan jag gör så, oftast när jag påbörjar något så slutför jag det inom ett par dagar (om möjligt). Det finns fördelar dock att låta tiden gå. Man kan ibland se på sina bilder med helt nya ögon och finna brister och fel som annars hade gått oupptäckta, men ibland kan man också tappa bort något - en känsla, en idé som aldrig var uttalad nog att finnas kvar efter sex månader.

Blommor och akvarell

När jag påbörjat en stil brukar jag ha otroligt svårt att sluta. Det blir målning efter målning i samma tema och material. Just nu är det blommor och akvarell. Här är den senaste i denna stil. De börjar bli några stycken nu...

Smell as Sweet

What´s in a name? That which we call a rose 

By any other name would smell as sweet

Såsom en lilja

Jag är som ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen. Ja, så som en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur. Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är det mig att sitta i dess skugga och söt är dess frukt för min mun.

Akvarell 

Ännu en blomma

Akvarell