onsdag 24 februari 2021

Sömnparalys

I somras visade pandemin en annan sida. Från de tomma gatorna och tystnaden som rått kom värmen och plötsligt vände allt. På Bomans hotell hade vi konstant fullbokat och trycket och efterfrågan var enorm. Eftersom Bomans ligger i Trosa och jag bor i stan sover jag över på hotellet när jag jobbar där. Ibland får jag bo lyxigt i något av rummen, men när hotellet är fullbelagt sover jag antingen i bastun eller som i somras, på en bäddmadrass i en av konferensrummen. Till historien hör också att vi hade problem med brandlarmet som var för känsligt inställt och gick i tid och otid.  

En morgon vaknade jag av en märklig känsla. Bredvid mig satt en kvinna på huk. Hon såg ordinär ut. Klädd i kjol och en blus. Hon kunde ha varit vilken gäst på hotellet som helst. Det fanns ingenting hotfullt med henne, snarare tvärtom, men jag visste när jag såg henne att hon inte existerade - men ändå - där låg jag på golvet och tittade in i henne ögon. Jag tror aldrig att jag varit så rädd i hela mitt liv. 

Jag är ateist, har aldrig trott på spöken och är inte mörkrädd. Så förutom att jag var rädd, kände jag mig också lite chokad och lite skamsen över min upplevelse. Jag berättade inte om den för särskilt många. Mest för att jag inte ville ta diskussionen om spökens vara eller icke vara.  

Hursomhelst fick jag till slut ett tillfredställande svar på min upplevelse. Jag hade varit med om sömnparalys. Ett tillstånd som kan uppstå när man är under stress och fått sin sömn störd. Man är paralyserad när man är i REM-sömn (man hindras på så sätt från att agera ut vad man drömmer). Men det händer att man vaknar upp men kroppen är fortfarande delvis kvar, både i form av att man är förlamad och att man är kvar i REM-sömnen vilket innebär att man kan hallucinera.  

I min bild har jag försökt att sammanfatta de historier jag hört och läst om. För det är en skräckupplevelse. De flesta ser liknande saker, beroende på kultur och tid. Det vanligaste tycks vara upplevelsen av ondska och många ser en svart figur i hatt. Förr var det ofta demoner eller häxor.  

Själv kände ingen ondska. Och jag såg en vanlig Svensson Bomansgäst. Inte mycket stoff att teckna eller måla. Ska jag tolka det som att jag är en ovanligt tråkig person? :-)
Upplagd av Inga kommentarer:
Etiketter:

måndag 22 februari 2021

Ghost of Yesterday

Jag har känt mig ofokuserad en tid. Jag har haft mindre jobb under 2021 men på något märkligt sätt så har mer tid inte gjort mig mer produktiv. Snarare tvärtom. Fångad i en tid präglad av pandemin har jag kommit till insikt om hur enormt mycket människor betyder för mig. Allt kommer från andra människor. Varje gnutta av inspiration, varje idé och varje tanke måste mötas av någon. Måste fara igenom någon annans huvud, någon annans hjärta och tillbaka till mig.
Upplagd av Inga kommentarer:
Etiketter:

fredag 19 februari 2021

Min Gröna Vinbok Del VIII

Vårens viner so far...
Upplagd av Inga kommentarer:
Etiketter:

måndag 15 februari 2021

Trollet

Upplagd av Inga kommentarer:
Etiketter:

torsdag 11 februari 2021

Ett fruset ögonblick

Kommer ögonblicket bli ett minne? Kommer det att vara smärtsamt?  Kommer det att lyfta mina fötter från marken? Eller passerar det bara förbi så där som ögonblick gör?
Upplagd av Inga kommentarer:
Etiketter:

onsdag 10 februari 2021

Kent och oljefärg i mitt liv

Jag går ofta in i musikperioder där jag bara vill lyssna på en spellista om och om igen. Just nu har jag fått ett Kent-återfall. Jag betraktar mig inte som ett superfan av någon grupp, har faktiskt aldrig haft favoriter av något slag. Men under perioder som kan variera i längd, kan jag nästan ha svårt att stänga av musiken för att lyssna på nyheterna eller prata i telefon. Det är som att det gör lite ont att inte få lyssna. Under kents ”Och jag glömmer bort att andas” och ”Jag vill ha min tunga där” växte denna oljemålning fram. Den ska hänga på Bomans hotell.
Upplagd av Inga kommentarer:
Etiketter:

onsdag 3 februari 2021

Barnporträtt

Jag bor i det minsta lilla krypin man kan tänka sig, men jag älskar att bo här. Jag har ett underbart fönster som vätter ut mot en innegård, så där klassiskt vasastadsaktigt. Där har jag lyssnat på grannen mittemot som suttit och spelat gitarr i sitt fönster, där har jag lutat mig över för att få en glimt av min systerdotter och hennes kör som sjungit julsånger nere på gården. Där har jag betraktat den blåa himlen i värmeböljan i somras och nu beundrat de stora snöflingorna som tungt och sakta lägger sig över plåttaket. Men i jag måste erkänna att varje gång jag ska ta en bild på mina senaste teckningar eller målningar svär jag lite tyst för mig själv. För jag bor i norrläge, och de senaste månaderna har ju inte direkt bjudit på sol! Så varje bild jag tar är så långt ifrån hur de ser ut i verkligheten.
Upplagd av Inga kommentarer:
Etiketter: ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)