Dom Pérignon

Moêt et Chandons prestigechampagne heter Dom Pérignon och är lämpligt nog uppkallad efter den kände benediktmunken. Detta är den sista bilden i Amandas och min lekfulla champagneserie. Vår avsikt var att försöka fånga en karaktär som skulle stämma in på fyra välkända champagner.

Cristal

Jag tecknar vanligtvis mer än vad jag målar, och det brukar mestadels vara i gråskala, men nu och då far en enorm längtan efter färg över mig. Ingen annan champagne passar i starka färger så bra som denna som föreställer Louis Roederers prestigechampagne, Cristal.

Perrier-Jouët Belle Epoque

Det är en speciell känsla att måla med akvarell. Och nu menar jag själva utförandet! Att sätta ner penseln på pappret och se färgen, nej, faktiskt känna färgen sjunka in pappret. Det är en upplevelse som inte oljefärg ger. Det är en tillfredställande känsla. Vilka pigment man använder är också mer avgörande i akvarell än i olja. Flertal egenskaper hos ett pigment kommer inte till sin rätt i oljan. Bindemedlet dominerar över vissa egenskaper. Det gör akvarell både svårare, mer krävande på kunnandet men också mer spännande ur det perspektivet. Nej, jag föredrar inte akvarell före olja även om det låter så. Men just nu uppskattar jag dessa egenskaper lite extra.

Pol Roger

Detta är den första akvarellmålningen i en serie på fyra. Jag och min Amanda har planerat dessa bilder länge och noggrant. Det första steget var att välja vilka champagnehus som vi skulle använda och vilka vi skulle saka. Jag kände att fyra bilder var mäktigt nog så många namnkunniga fick lov att utgå, - sorry Krug och Bollinger. Nästa steg var att försöka fånga en personlighet bakom de olika champagnesorter. Vi la ner en hel del tid på att diskutera detta. När vi väl hade en bild klar för oss började vi planera kläder, smycken och vinglas som vi tyckte skulle spegla denna personlighet. Sen var det dags. Amanda släpade med sig en stor väska med alla kläder och smycken och vi lånade glas från Amandas mamma Kristin och från Bomans hotell. Amanda stod modell för alla bilderna och hon hittade förstås direkt in i rollerna så själva fotande gick ganska fort. Egentligen hade jag tänkt att det skulle bli oljemålningar, och det kanske det fortfarande blir! Men nu har jag utfört dem i akvarell och vaxbaserade färgpennor.

Luminance

Caran d´ache är ett företag från Schweiz som funnits i ca hundra år. De tillverkar pennor av olika slag och kom ut med ett set av vaxbaserade färgpennor för några år sedan som var helt unika på marknaden. De är lätta att använda, har ett underbart utbud av färger men viktigare än så: de är alla ljusäkta. Inget annat företag har tänk den tanken innan. Nu har de dessutom utökat sitt utbud med tjugo nya färger.  Jag är den absolut lyckligaste tjejen på jorden för jag äger numera dessa pennor. Jag fick dem i gåva – jag visste faktiskt inte ens att de fanns! Färgerna fokuserar på hudtoner. En ny variant på vit och flertal olika rosa toner samt bruna nyanser som var välkomna i det gamla setet.

Medan jag inte väntar på honom

Mina närmaste vänner är numera uteslutande kvinnor. De flesta av dem är i samma situation som jag. Vi är singlar. Vi har alla olika personlighet och erfarenhet. Men sanningen är att vi alla söker samma sak. Innerst inne söker vi alla kärlek. Vi kanske söker olika typer av kärlek och önskar olika typer av relationer, men vi söker alla kärlek. Jag har försökt att samla på mig alla våra känslor. Försökt att ge uttryck för dem i en mening och vill illustrera detta i bilder. Tänker att de ska bli en serie bilder som handlar om oss. Vi, singlar, som söker kärlek. Första bilden heter ”Medan jag inte väntar på honom”

Breathless

Med nattens bild vill jag beskriva en känsla. Den är erotisk men också ett försök att beskriva hur det känns när man längtar eller saknar. När man inte riktigt kan andas.

Drömmen om Stjärnorna

Ett av mina favoritminnen från min barndom är alla de gånger som min äldre kusin Håkan och jag satt på trappen på vårt sommarhus mitt i natten och tittade upp mot stjärnorna medan vi pratade om alla tings ändlighet och om universums oändlighet (numera är man dock inte så säker på den saken). Jag hade inte så många som jag kunde prata om sådana frågor med som barn, men jag hade Håkan. Vi ifrågasatte gud, vi mötte idéen om vår dödlighet och vi accepterade livets meningslöshet tillsammans. Det var svindlande och det var speciellt att dela det med någon. Tillsammans, där under stjärnhimlen. Jag har en fantasi, en dröm. I den ligger jag på rygg och tittar upp på himlen och får nästan svindel. Men en hand bredvid mig ankrar mig. Ibland är det som att samtal kan ha en magi om man inte sitter mitt emot varandra. Om inte alla former är så ordnade. Men jag kommer aldrig dit. Av olika skäl tycks jag aldrig få ligga där på rygg och förlora mig i natthimlen. I början av sommaren tycker man sig ha all tid i världen. Sommaren gör så med mig. Solen gör så med mig. Som om jag tar den förgivet och tror att den ska vara i evighet. Så fort något är underbart är det som att det ska vara i evighet och varje gång sommaren tar slut känner jag samma sak. Jag blir förvånad!

Att vara eller inte vara på sociala medier

Jag talade med en person som inte finns på några sociala medier, som aldrig skulle skriva något privat på ett öppet forum. Det fanns en tid jag kände exakt likadant, och när jag hörde de orden tänkte jag på min blogg. Hur skulle den personen se på min blogg. Förmodligen väldigt negativt. 

Samtidigt som en del av mig uppenbarligen skäms över min öppenhet, så är sanningen att just detta är det sundaste och bästa jag kan göra för mig själv. 

Jag har alltid varit lite blyg och försiktig beträffande mina bilder. Jag kan inte ens förmå mig att kalla de konst. Länge visade jag aldrig upp vare sig det jag tecknade eller skrev. Jag tror aldrig jag fått ett enda jobb genom att hävda mig. Snarare har jag nog förlorat många jobb för att jag inte vågar.  

 När jag började denna blogg var det i ett led att våga visa upp mig mer. För att få tid att ägna mig åt mina bilder behöver jag sälja mer och ingen säljer utan att visa vad man gör. 

Mina tidiga inlägg handlade om material och teknik, men aldrig om mig själv.  

 Nu är jag helt ren, helt ärlig och nästan utan filter här på bloggen. Men det är också en trygghet. Jag möter ingen ansikte mot ansikte. När jag står på en utställning våndas jag så mycket. Jag tror inte att någon ser eller vet. Jag har lärt mig fraser och ler mig igenom allt, men inombords är jag fortfarande den där lilla Karin som bara vill gömma mig för allt. Med min Amanda som undantag visar jag aldrig frivilligt upp det jag gör, särskilt inte under arbetets gång. Men det är inte så jag vill att det ska vara. Tro mig. Jag önskar verkligen att jag kunde våga dela vad jag gör med andra. Jag vill verkligen våga vara så som jag är här på bloggen även i verkligheten. 

Blyertsteckning

Min Blåa Vinbok Del XII

Nu tog min skissbok slut. Jag har tecknat på det sista bladet. Min vän Gabriella, min käraste i hela världen Amanda och jag satt på Eataly en kväll och drack en Barolo tillsammans. Det kändes så rätt att avsluta min bok som dominerats av italienska viner med en Barolo. För Barolo är det italienska vin som jag tyckt bäst om hitintills.

På Bomans hotell, där jag jobbar med lite allt möjligt, får jag ibland chansen att prova olika viner. Här är en Cabernet Sauvignon från Napa Valley. Jag upplevde mestadels svarta vinbär i smaken. Men jag provade också bara en mun så jag är inte säker på att det är en rättvis bedömning.

Napa Valley

En rosé som vi hade i hamnkrogen på Bomans. En av lokalerna på Bomans kallar vi hamnmagasinet, och den har utnyttjas till en mängd olika saker under åren. Där har Porsche sina bilar, där har det varit butik, utställning och i år lunchrestaurang. Jag, Amanda och Fredrik (my winemaster) drack denna en supervarm dag innan jag tog bussen hem till stan. Fredrik beskrev denna rosé som den ultimata rosén. 

En rosé

Förutom Barolo brukar jag ofta uppskatta viner från Chianti Classico. Denna imponerade dock inte så mycket på mig. 

Chianti classico

Jag fick lite smak för bubblor och var lite nyfiken på crémant. Jag planerar ju att snart lämna Italien och gå vidare till Frankrike. Jag har några vita italienska viner som jag känner att jag måste ha provat innan det är dags, men jag är så otaggad! Jag gillar inte vita viner, men lustigt nog går det bra om de är mousserande. Så jag tjuvstartade med några franska bubblor. Först en crémant från Bourgogne. Jag och min supercoola och sjukt roliga systerdotter drack denna en härlig kväll med mycket skratt och allvar. 

Crémant

Hur det kom sig att jag drack en cava kan jag inte minnas, men jag gillar inte cava. Nu har jag i och för sig provat väldigt få så jag borde inte uttala mig! En dag ska jag ju gå över till Spanien och då ska jag ge cava en ärlig chans.

Cava

Det tycktes som säkrare kort att gå över på en annan crémant. Denna gång en från Loiredalen. 

Crémant

och sen ytterligare en crémant från Bourgogne. Denna gång en rosé. Det låter alltid mycket godare när man beskriver en rosé än vad jag faktiskt tycker att det är. 

Mousserande rosé 

Ett måste för mig var att prova var denna Soave, en recioto från Venetien. Jag drog mig lite eftersom den har alla smaker som jag har svårt för, särskilt honung. Först tyckte jag dock att den var rätt god, men sen kom mycket riktigt honungsmaken fram. Men det är en klassiker så jag var ändå tvungen att prova, och min vän Susanne tycktes uppskatta den så slutet bra, allting bra.

Soave

Istället drack jag glatt ännu en crémant. Denna är från Alsace.

Crémant

Och mitt sista blad fick som sagt bli en Barolo. En rosdoftande ljuvlig barolo. I underbart sällskap efter en härlig dag. Kan livet bli bättre?

Barolo