Hedenvinds bilder: augusti 2020

måndag 31 augusti 2020

Kalla dagars skissbok Del I

Det var länge sedan jag skissade i en skissbok. Jag brukade värdesätta att alltid ha minst en, fast oftast flera stycken olika skissböcker med teman och olika syften. Men i år har det blivit väldigt lite skissande. Det finns något så avslappnade med skissböcker. Det finns ingen press att lyckas, ingen avsikt att prestera. Handen får bara röra sig över pappret, lite som den vill.

Jag har varit lite förkyld några dagar och saknat min vanliga energi. Det har varit ett ypperligt tillfälle att bara leka lite.

Jag har använt lite markers men mestadels en röd vaxbaserad penna. Lekt lite med former, med tomma ytor och olika tryck på pennan.

Jag känner att jag har missat stora delar av sommaren i år. Förstå mig rätt, jag har haft så många fantastiska somrar att jag känner mig bortskämd när jag tänker på det. Men lite sorgligt känns det när plötsligt sommaren tog ett så abrupt slut, och jag hann knappt utnyttja solen och värmen. Så nu försöker jag hitta det mysiga i höstkylan. Tända ljus, teckna i skissbok och lyssna på musik gör plötsligt den kalla kvällen behaglig, till och med mysig.

Markers

Markerpennor och blyerts

Markers

Röd vaxbaserad penna

mer röd penna :-)

fredag 28 augusti 2020

Olivia

Jag har fyra systerdöttrar som alla är mycket olika. De till och med ser olika ut. Olivia är den blonda med blåa ögonen som ser ut som en ängel, fast en väldigt cool ängel. Hon är intelligent, snabbtänkt, framåt och socialt begåvad. Hon har en fingertoppskänsla för sin omvärld vilket nog kommer från hennes kultur- och samhällsintresse. Jag ser många likheter mellan henne och hennes mamma (min kära syster). Jag beundrar bådas egenskaper och dras till dem. För det är få som är så roliga att umgås med! Olivia har en knivskarp, smart och snabbtänkt humor som få har, samtidigt som hon också är osjälvisk, inkännande och generös mot sin omgivning. Många människor som är roliga kan ju också ha ett extra stort behov av att vara i centrum men det är inte Olivia. Hon är genuint nyfiken på andra och ger lätt komplimanger och uppmärksamhet till sin omgivning. Hon är också en ärlig och öppen person som vågar stå för sina tankar och sina känslor vilket också gör henne så intressant att prata med. Hon håller inte tillbaka och förskönar ingenting. Jag har tecknat av Olivia många gånger, men denna bild är nog en av de som bäst beskriver hennes karaktär.

Blyertsteckning

söndag 23 augusti 2020

Min Blåa Vinbok Del XI

En ripasso som påminde mig om Campoforini från Masi. Den hade lite "godis"karaktär.

Ripasso

Jag hade läst om Taurasi som gör detta vin på en druva som heter Aglianico. Den brukar kallas söderns barolo. Jag var inte så överväldigad. Jag uppfattade den som lite "vattnig" om än att doften var kraftfull.

Taurasi

Jag var i Värmland över en natt och hämtade hem min mamma som varit i isolering där. Min syster och hennes man var också där. Vi drack ett vin gjort på syrah och grenache.

Grand Chêne

En barbera med mycket fruktig och bärighet i smaken.

Silenzio

På Bomans får jag ofta provsmaka viner. Denna tyckte jag var lite entonig hallon eller blåbär. Lite osäker på vilket. Många viner på Bomans kan vara svåra att googla. Jag har nästan ingen information alls om detta vin.

Vin från Napa Valley

Ett annat vin jag provade på Bomans. Ganska fylligt, kryddigt och mörkt. Från Stellenbosch.

Stellenbosch

Denna Chardonnay provade jag också på Bomans. Jag har fortfarande inte lyckats förstå mig på vitt vin, trots att det låter så gott när man beskriver att det smakade fylligt och citrus.

Bourgogne

Jag är fortfarande kvar på Bomans :) Följande tre viner är gjorda på pinot noir men de smakade mycket olika, jag hade dock inte tid att stanna upp och analysera på vilket sätt.

Pinot noir

torsdag 20 augusti 2020

Amor Vincit Omnia

Denna sommar har jag nästan bott på Bomans hotell. Mitt egentliga jobb där är som Bomans huskonstnär, men jag ”leker” också lite receptionist och ”nisse” i restaurangen (eller hur Maria 😀 ). Två yrken som jag aldrig drömde att jag skulle ägna mig åt (jag som är så konstig med mat och kan ju absolut ingenting). Restaurangjobbet har dock överraskande tillfredställande aspekter. Jag känner att jag lär mig mycket, särskilt intressant är vinkunskapen som jag får där. Jag tycker också mycket om gästkontakten och jag får jobba med min älskade Amanda och många andra (inte minst Amandas gudmor Mie). I receptionen har det varit extremt stressig denna sommar. Ofta frustrerande för att det är svårt att förbereda sig på vad som kan hända. Dock tycker jag om gästkontakten även där. Men mer än något annat tycker jag så mycket om alla de jag jobbar med. De är mina vänner och mina vänner har ju en tendens att dyka upp här på min blogg. Alla jag älskar måste ju målas av och alla jag älskar finns ju i mina tankar och därmed dyker de upp här. Där alla mina tankar tar form.

En av mina vänner och arbetskollegor i receptionen är ”prinsen”. Han kallar mig kakan; han vet att jag hatar att bli kallad för det, men ”i hemlighet” tycker jag om att han har ett smeknamn på mig. Smeknamn är fulla av värme. De, och kanske särskilt när de är personliga, skvallrar om en varm relation.

Prinsen och jag pratar mycket om kärlek och sex. Han blev nyligen huvudlöst kär efter att ha haft en lång period där han just inte kände något alls för män. Men så dök HAN upp och förändrade allt. Jag berättar i gengäld om mina kärleksförehavanden, motgångar och all förvirring som följer i kärleks fotspår. Vi viskar, vi fnissar, vi skrattar högt, vi beklagar oss, vi suckar, vi drömmer.

När jag vaknar och motvilligt går ner till köket för att äta lite frukost i trappen inne i köket, får jag ny energi när prinsen kommer in. För i hans omgivning kan ingen vantrivas. Jo, han har ett namn också. Men hans namn berättar ingenting om honom. Han är ”prinsen”. Han är ”Amor Vincit Omnia”.

Amor Vincit Omnia

lördag 15 augusti 2020

Like Someone in Love

En teckning innan och efter restaurangjobb.

onsdag 12 augusti 2020

Att fota sig själv

För ett år sedan jag gjorde jag mitt första självporträtt. Sort of.

Min senaste blyertsteckning, tecknad innan och efter jobbet. Jag gjorde precis klart den nu.
Och om en kvart börjar jag mitt pass.

Jag hade använt mig själv tidigare när jag behövde en kropp och inte hade någon jag vågade fråga, så jag hade vana att ställa upp kameran med självutlösare. Men för ett år sedan kom jag på att jag även kunde använda mig själv till färdiga bilder. Visserligen ser jag det fort farande inte som direkta porträtt. Jag avser inte att göra en avbildning av mig själv, men de flesta kan nog se vem som stod modell. Faktum är att även innan, när jag använde mig själv strikt för att fånga en kropp i rörelse kunde mina nära se direkt vem det var. Så som denna bild. Trots att det inte finns några detaljer.

En bild jag gjorde för två år sedan, där jag använde mig själv som modell.
Min vän Kristin såg ögonblickligen att det var jag.

Fördelen med att använda mig själv är att jag självklart vet exakt vad jag vill ha. Vad jag vill förmedla. Nackdelen är att det är tidsödande. Att ställa upp kameran, upptäcka att jag är ur fokus, eller bara med på halva bilden.

Bild jag tog på mig själv igår, men det blev inga fötter med,
vilket var synd eftersom jag gillar bilden.
Jag har länge velat göra något med spegelskrivbordet i detta rum.

Efter ett tiotal försök fick jag tillslut denna bild, som kanske kan användas till en bild.
Men jag ville få med mer i spegel bakom. Det var ju egentligen huvudsyftet.

Även om jag själv är tillgänglig och alltid ställer upp, och har därför använt mig själv en hel del under detta år, så har jag så många i min omgivning som aldrig säger nej. Fördelen med att fota någon annan är ju att jag kan ta fler bilder på kortare tid och se till att de både är placerade centralt och i fokus. Och inte minst när man som nu, försöker få med en spegelbild. Dessutom är många av dem så vana att bli fotade att de vet ganska väl vad jag vill ha. Speciellt min Amanda. Jag har tecknat och målat henne sen hon var en bebis.

fredag 7 augusti 2020

En natt i augusti

Klockan är omkring elva på kvällen när en vän ringer och ber mig hämta henne i Södertälje. Hon hade varit på en dejt och missat sista bussen hem. Medan jag går över bron på väg att hämta bilen blickar jag ut över havet. Musiken spelar i mina rosa hörlurar. Tankar snurrar, så där som de har gjort under en ganska lång tid. Känslor snurrar, så där som de har gjort under en ganska lång tid.

Bilen rullar fram längst den stora gatan som går genom Trosa. Ut på en nattsvart motorväg. Tankarna tar en form. Bildar ett mönster. Stannar upp vid något.

14 km kvar till Södertälje. Landmärken susar förbi. Jag inser att jag kör lite för fort. Saktar ner. Jag spelar samma låt om och om igen. Jo, den där tanken kanske börjar bli en insikt!

Tar avfarten lite för fort. Hade visst tryckt på gasen igen. Men tanken är plötsligt klar. Femton månader har förflutit sedan jag tog ett avgörande beslut som förändrade allt i mitt liv. Det har varit en tid präglad av stor osäkerhet, besvikelser, sorg, rädslor.

Tog jag rätt avfart? Blir osäker när byggnaderna känns obekanta men en skylt lugnar mig. Snart är jag framme. Alla har en historia att berätta om hur corona påverkade deras liv. Så där som under alla stora händelser. Vi kan alla berätta vad vi gjorde när Palme blev skjuten. När Estonia sjönk eller 9/11. På något sätt har vi alla påverkats av corona. Och vi är dessutom mitt i det. Ändå…Jag har haft flertal beställningar under denna tid, jag har möjlighet att arbeta mer än vad jag hinner med (i alla fall just nu). Min livsstil är präglad av en frihet få har. Mina dagar ser aldrig likadana ut. Jag lär mig något nytt konstant. Jag omger mig med underbara människor. Alla jag känner är unika individer som inspirerar mig. Jag vill måla av dem alla!

Där, i ljuset av en gatlykta står min vän och väntar på mig. Hon hade en lyckad dejt och det formligen bubblar ur henne. Vi gör så som vi alltid gör. Bollar tankar fram och tillbaka, reflekterar, berättar om oss själva. Blottar oss. Står för våra tillkortakommanden inför varandra. Vi sopar inte våra brister under mattan.

Klockan hinner precis passera tolv när jag kliver in på Bomans igen. Där är några av mina arbetsvänner fortfarande kvar. Jag sätter mig med dem. Vi pratar om allt och ingenting. Om jobbet, hundar och livet.

Det blev en sen kväll när jag nästan ramlar i säng. Jag sätter åter på mig mina hörlurar. Samma låt. Om och om igen. Mitt liv är nog till stora delar så som det ska vara. Aktivt, rörligt, präglat av kreativitet och fyllt med underbara människor.

Blyertsteckning

tisdag 4 augusti 2020

I Mitt Bröst

Det är obegripligt varför man älskar vissa låtar. Jag har en låt med ”Young the Giant” som jag spelat hundratals gånger. Jag kan inte för mitt liv beskriva vad det är med den låten som gör den fantastisk. Det är inte på något sätt en typisk låt för mig att gilla. Men jag gillar den. Jag älskar den. Kanske förknippar jag den med något, med någon eller en känsla - men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag hörde den första gången i höstas. Det var en speciell period i mitt liv, jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Märkligt nog kan jag inte längre känna känslan av förtvivlan. Jag minns att det var så, jag var förtvivlad, men jag minns bara känslan av hopp. Kanske är det vad låten ger mig. Kanske är det därför jag älskar den?

Andra låtar vet man exakt vad de ger för känsla. Musik kan vara plågsamt! Musik kan väcka känslor man försöker begrava. Doft och smak är våra bästa minnesbärare, men nog följer hörseln i form av musik tätt därefter! Ibland räcker första tonen och man kan nästan känna en doft, en smak. En liten melodislinga och man befinner sig i en annan tid, en annan plats.

Musik kan också fungera som en effektiv eskapism. ”Tremonti” spelas just nu i mina rosa hörlurar, medan jag sitter på ett café och skriver detta inlägg. Musiken är tung, intensiv, gitarrburen med tydliga rötter i hårdrocken. Jag älskar den men den ger mig ingen speciell känsla. Den underhåller och får kroppen att vilja följa med i tonerna. Men den väcker inga tydliga känslor hos mig, den är inte kopplad till något minne (ännu).

Igår tecknade jag två stora teckningar efter varandra. Denna blev klar sent i natt. Den är utförd på färgat papper och är ca 50x70 cm stor. Den är inspirerad av en bild jag gjorde i litet format för en tid sedan.

Omkring 50x70 cm stor teckning