Ofta ägnar man sig så
intensivt åt en bild att man upphör se den, man blir som förblindad. Den
blindheten för en bild är, som jag ser det, den värsta fienden inom skapande
som man har. Jag har dock några lösningar som ibland fungerar. En av dem är att
tillåta sig att ta risker och leka lite. Ibland lossnar mycket för att man
slappnar av. Ett annat sätt, som oftast är det bästa, är att låta tiden gå.
Lägger man ifrån sig en teckning eller målning och återkommer ett par månader
senare (eller ännu hellre ett halvår senare) så brukar man förvånas över hur
man inte kunde se det då uppenbara felet. Problemet är att man sällan har tiden
eller lusten att vänta. Man kan också ibland "lura" sig själv att
"se bättre" genom olika metoder så som att vända bilden uppochner,
titta på den i en spegel eller ta ett fotografi av den. Genom kameralinsen kan
man ibland skymta bildens verkliga skepnad istället för den skenbild man själv
har fastnat i. Det kan också löna sig att be någon i sin omgivning att titta på
det man gör. Jag frågor ofta min man, rättelse, jag frågar alltid min man om
jag är hemma och målar eller tecknar. Kristin på Bomans hotell (som jag målar
mycket för) har också ett bra öga som kan visa rätt väg när jag känner mig
osäker på resultatet. Deras "fräscha" ögon är mycket användbara när
mina egna sviker.
![]() |
Oljemålning utförd med färger från bland annat mussini |